onsdag, augusti 29, 2018

Om jag ska vara ärlig, om jag ska vara riktigt ärlig, så är det såhär det är just nu.

Det är mornarna som är de värsta, alltid. Jag minns inte drömmar men vaknar med en klump i magen, söker förtvivlat efter orken att hitta framåttänk.
Och det blir så fel när jag skriver om det, som att försvaga mig själv, riskera rista in en känsla som för mig nedåt när jag inget hellre önskar än att lyfta.

Men vad ska jag då göra med orden? Med tankarna? Att kväva fungerar inte och nu har jag inte den gamle att gå till längre. Vi fick ett fint sista möte i mitten av juni. Efter en tung vår trodde jag verkligen det skulle bli bra, några veckor innan vi sågs vände något i mig - jag läste av en slump begravningsaktens förbön och var plötslig mottaglig för orden.
”Hjälp i oss i vår sorg och lär oss att leva för de levande den tid vi har kvar.”
Svart på vitt, orden framför får något från mitt inre att lyfta. Jag får finnas kvar, det är ok att tänka på de levande, det är ok att orka för deras skull. Att göra gott för andra är inte att svika. Jag blir hjälpt. Så enkelt, att svart på vitt se att man får lov och jag vill inget hellre. Vill leva, vill glädjas, vill slippa oroskänslan. Det är väl inte så konstigt att det tog sin tid för budskapet att hitta mig, under begravningen var jag så förtvivlad att bara musiken och människors närhet nådde in, begravningstalet fick jag av LK efteråt och kunde visst se tröst i vackra ord och mitt namn sammankopplat med hans, men min livsvilja saknades och bönen mindes jag aldrig.
Hjälp oss leva för de levande.

Jag bygger murar igen, visar mig inte naken, ledsen eller svag inför människor, så rädd att trötta ut, så rädd att bli ömkad, klassad som fel, när allt jag ber om är bekräftelse på att det är ok med sorg som dröjer sig kvar. Jag bygger murar utan att vilja och kan inte på egen hand rasera dem.

Att skriva är ett tafatt försök att vara modig. Att visa spektrat. Det finns glädje, jag ser den, släpper fram den. Men när jag i det dagliga ensam bär på fasan i att han dog, inte låter den synas, blir det tumult inom mig, som om jag visar fram en manipulerad bild av jaget. En bild jag inte tror på.

Det finns glädje. Sommaren har varit fin, familj, barnbarn, värme, odlande och Stockholmsresa bl.a. Det finns glädje. Jag har dessutom städat. Döstädat. Rädd för att lämna efter mig sådant som kan misstolkas har jag slängt trasigt, gammalt, otydligt. Jag vill leva. Jag vill väl. Jag vill leva för de som lever.

Ändå haltar jag.

söndag, maj 20, 2018

Jag sitter hos den gamle. Det är näst sista gången, till sommaren går han i 10 år försenad pension. I fyra år och sex månader har jag suttit på det sättet, uppkrupen i en sliten fåtölj. Låtit gråten komma, låtit sorgen få kontur, låtit tyst tröst omfamna mig. Först hos Livräddaren sedan hos honom den gamle, livräddarens mentor. Hade jag överlevt utan de två?

Han vill att jag går en skrivarkurs, säger att jag skulle må bra av uttrycket, av gemenskapen och delandet, han har själv gått flera. Jag vet inte om det någonsin blir av, men hans ord påminner mig om om bloggarna. Och plötsligt behöver jag säga detta. Som en avslutning. Eller som en början.

Jag saknar er.

Skrivandet här gav mig verkliga levande vänner för livet, gav mig oändligt mycket mer.

Det händer att jag saknar er alla så.

onsdag, januari 17, 2018

Undanglidande.
Jag vet att skrivandet får mig att må bra
ändå försvinner det.
Har jag helt enkelt tappat förmågan?
Är det isåfall ett tecken på att jag långsamt rör mig
mot det alltför bekanta landskapet ”Förträngning” i fjärran?
Eller är det så att jag gläntar på dörren till liv?
Små saker får ständigt komma emellan, koppen med kaffe,
disken, brasan som behöver göras ren och förberedas,
tankarna på jobb, andras ord.
Samtidigt en vag oroskänsla - jag gör inte det jag borde.
Jag är inte färdig.

Det försöker snöa. Vintern är varken vinter eller något annat.
En gråzon mellan vaga punkter jag inte kan sätta ord på,
ett ingenmansland med gränser jag inte ser, inte minns.

Before the healing can take place all the wounds have to be exposed.

tisdag, januari 02, 2018

Tankarna far i mig, studsar som olikfärgade bollar,
jag fångar, släpper, fångar, håller en stund, kastar argt,
plockar upp.
Jag vill f-ö-r-s-ö-k-a öppna dörrar, det är inte ett
nyårslöfte, det är inte ett löfte överhuvudtaget,
det är en önskan, ännu en, bara så. Jag vill försöka.
Vill släppa in omvärlden som står och huttrar där utanför,
jag är ju tacksam för den trots allt.
Döden är så svår att begripa, döden gör livet svårt att begripa.
Jag faller, reser mig, faller. Kan inte förstå det själv och därför
inte förvänta mig att andra gör det.
Om graven funnits nära vet jag att jag hade balanserat bättre,
jag skulle ha gått dit så ofta och alla stunder däremellan
hade jag inför mig själv både vågat och orkat leva mer.
Jag vet, för vid graven är jag lugn, alltid lugn numer.

måndag, januari 01, 2018

Vad önskar jag mig av året som startat?
Inte det omöjliga, realisten i mig har övertaget där.
Inte det omöjliga, bara acceptansen som kan bädda
en mjuk botten i det innersta, svepa in sorgen,
få den att skava mindre.
Jag önskar mig modet och orken
att skriva ner tankarna här igen,
önskar att nätternas vaga drömmar blir begripliga,
önskar att vännerna döden gav mig inte släpper taget
när tystnaden överröstar allt.

Jag önskar mig en gnista av framtidshopp.

Jag kan inte bära hela världen,
min önskan om gott för andra får sträcka sig
till de som bor i mitt hjärta,
till alla jag tänker på,
till er som läser.
Och jag tittar på fotot av ett ljus som bär daglig bön - sånt tröstar.
Jag önskar mig tröst.

torsdag, augusti 17, 2017

Inte ropa hej. Förbereda mig på eventuell katastrof,
vara beredd på det värsta. Tröttsamt värre.
Har jag alltid varit sån? Vet inte,
men ingenting blev iaf bättre av det som hände.
Slag i magen.
Nej.
Nej, mark som rämnade,
jag som föll. Handlöst.

I tankarna gör jag upp en plan för vad
den gamle måste hjälpa mig med.
Hur han ska hinna förklara mitt förhållningssätt
gentemot världen. Det där låter knepigt men
precis så känns det. Jag behöver förstå
varför jag blir så ledsen.
Eller ibland så glad. Men oftast ledsen.
När vi sågs i juni innan sommaruppehållet
berättade han att han slutar definitivt i april,
att tills dess följs vi åt, gör vår gemensamma resa,
förbereder oss på ett farväl.
Han sa det på ett så enkelt sätt att jag vart lugn,
fortfarande är tror jag.
Långsamt avslut känns bra som motvikt mot plötslig död.
Inte ens tider behövde jag be om, han tog kommandot.
Jag vet jag är lyckligt lottad.

Och jag klarar mig ok längre och längre stunder.
Det irriterar att allt prat om hav och vågor stämmer.
Den där överanvända bilden. Långsamma dyningar,
lugn, den plötsliga bränningen. Man klarar inte att stå upprätt,
man tror verkligen man ska drunkna,
man vet inte om man ens vill försöka simma.

Idag vill jag inte simma.
Men snart ska jag träffa d.g. alltså kan jag inte heller sjunka.
Det kan vara det som kallas hopp,
att skjuta somligt framför sig.

söndag, augusti 13, 2017

Sorgen är inristat vemod på utsidan.
Den sköra sammetsväv av minnen
du svepte kring din kropp,
som enda yttre tyngd du kunde bära,
har nu smält in i hud.

På insidan är den
din brinnande helvetes eld.

Kom tillbaks kvider jag.
Bara en enda dag kom tillbaks.
Jag hittar dig var du än är,
sedan orkar jag livet ut.

Kom tillbaks.

fredag, augusti 11, 2017

Jag skrev aldrig då om födelsedagen.
Hur jag åkte till graven, om den fine vaktmästaren
som hejade, som log och sa att
"när du kommer är det alltid vackert väder",
om hur jag träffade hans mamma och systrarna,
om hur hemtamt mötet var för allt är inte bara gråt,
vi växlar så vackert numer mellan många skratt
och allt mindre tårar. Hemmet är likt mitt föräldrahem,
samma porslin, samma dofter, lunchen vi snor ihop
dagen därpå är som de jag var van vid en gång.
Jag ser honom i dem, ser dem i honom,
likheten är stor på ett djupt plan och i den likheten
ser jag även mig själv och inser varför
jag fick den plats jag fick hos honom.

Så märkligt kan livet vara.

Sen blev det eftermiddag med oerhört fina vänner,
två vackra kvinnor med fantastiska ord.
Ett plötsligt infall. Heja oss liksom.

lördag, augusti 05, 2017

Läser Tove Jansson.
Funderar över varför dom saknades hemma när jag var barn
böcker var ju annars ett måste, men kanske hade jag ändå
inte tyckt om då. Eller så hade jag det och långt tidigare
kunnat jubla inombords.
I vilket fall som får jag, apropå förra inlägget, plötsligt, på det där
underliga sättet man får när man plockar upp rätt bok,
kraft att tänka klart.

"Allting blir så svårt när man vill äga saker, bära dem med sig och ha dem.
Jag bara tittar på dem och när jag går min väg har jag dem inne i huvudet
och kan ha roligare saker för mig än att bära kappsäckar." (Snusmumriken,
Kometen kommer)

torsdag, augusti 03, 2017

Vi åker till London igen. Det regnar och är sent,
jag övermannas av misären, det ständiga byggandet,
larmet från plötsliga sirener, trängseln,
tänker att det är bra att kapitlet ska avslutas.
Platsen är inte min.

Men sen, ändå, när dagsljuset finns,
när gräset är nyklippt, bordet skurat, när kaffet är hett i koppen,
då finns något där. Det är uppsjön av öden, gamla vänner, nya vänner,
dunkande reggiemusik från huset vid gatans början,
skratten från grannarna som river ut och gör nytt,
vardagen jag faller in i.
Varför har jag så lätt för att anpassa mig?
Vem är jag, vad tillhör mig?
Var tillhör jag?

Tanken på att tömma huset gör mig matt,
så svårt att slänga, så långt att transportera,
så oerhört dumt att oroa sig i förväg, ännu är vi inte där.
Men jag packar trots det numer med mig så smått,
fyller väskorna med sådant som barnen kanske vill ha.
Värnar jag för mycket om tingen? Små kläder från seklets början
(varför kunde vi inte ha fått istället för att hitta dem under sängen?),
en tummad bok jag läste som ung och måste ha glömt kvar,
den nästan nya bakskålen? Allt blir minnen, bra eller dåliga,
tänk om jag inte har plats för fler sådana i hjärtat,
tänk om det enda sättet att behålla somligt är genom att
kunna röra vid det, känna strukturen, låta fingrarna smeka?
Utan bakåtblick riskerar vi tappa bitar som länkar ihop till en helhet.

När det blir söndag strosar jag en stund på gatumarknaden,
den kommer att finnas kvar. Jag har gjort den till min.
Sen flyger vi hem, har tillgång till bästa loungen, också den hemtam.
Jag längtar till septemberhavet.

tisdag, juli 25, 2017

Trött på mig själv,
på att jag delar med mig,
på att jag inte delar med mig,
på att jag letar så frenetisk,
på att jag inte hittar,
på att jag egentligen hittar.

Det tär på psyket att tänka.
Det tär märkligt nog lika mycket att inte tänka.
Att bara göra är för mig en flykt
och jag avskyr att fly, beundrar verkligen inte den
som bara visar upp det vackra.
Det tär, så för att jag gör, för att jag inte (med vilje iaf) låter något förfalla,
måste jag efter några dagar pausa, fundera ifatt, vilket är bra, är skönt.
Idag är en sådan dag, men idag hinner dessutom något mer upp mig,
den inre självtvivlande Y stiger fram.
Hon som har för starka känselsprön.
Ni vet, omvärldens som tränger in för djupt,
samtal som går på repris i skallen -
Varför sa jag inte? Vad tänkte hon? Vad menade han?
Skulle jag ha gjort så? Eller si?
Jag tycker inte om det, ser min väldigt gamla mamma i det,
aktar mig därför noga för att säga orden högt.
Man blir så lätt en börda, en som tröttar ut.
Det handlar också om en rädsla att förhäva sig.
Vem är väl jag att tro att jag gör rätt?
Och i den här rädslan blir marken jag står på farligt svag,
gungfly under bara fötter.

Jag är min historia.
Hur ska jag prata med dig utan att nämna den?
Hur ska vi någonsin kunna samtala om något annat om jag nämner den?
Den är ju så stor, den är anledningen till att jag kan skratta, gråta, trösta.
Anledningen till att jag förstår din glädje, din sorg, ditt tvivel, din styrka.