lördag, december 31, 2011

Frostnupna svarta fält.
Svag sol som långsamt verkar försvinna
under den tid jag skriver.
Det är vackert med gråhet.
Kanske är det för minnets skull som vi väljer
så olika detaljer när vi längtar, blir berörda
av sådant vi inte med ord kan beskriva för
varandra.
Så mycket, jag har upptäckt om mig själv
de senaste åren.
Som att jag älskar snö,
som att jag gråter i regn,
som att jag egentligen bär oss.
Och när kvällen är mycket sen
gråter jag utan att skämmas.
Brittiska tv-sagor kan vara vackra nog för det.

torsdag, december 29, 2011


Min jul blev fin såklart. Stillsam.
Inget år det andra likt, vi människor är inte
ensamma öar, alla är vi sammanlänkade.
Likt pärlor på en lös väv med för små knutar emellan,
så ser jag oss ibland. Vi ligger och skaver mot varandra.
Avstånd förändras ständigt, mönster gör sig påminda,
hur vi än bär oss åt hör vi samman.
I sådana bonader kan livet nog anas.
Du vet - uppgivenhet länkat med hopp,
länkat med minnen, länkat med omsorg.

Jag vet att en del därute, läsare eller kanske fd läsare,
tycker att jag är trist, inte bjuder på varken glädjepepp
eller skratt. Må så vara men, av mitt eget, inför både mig själv
och andra gör jag det bästa av allt. Här funderar jag av mig
och nej, jag behöver inte förklara för någon mer än mig själv.
Jag begriper antagligen just mig själv långsamt, därför
måste saker dras ett extra varv. Ingenstans har jag
sett mig själv så tydligt som när jag vågat bokstavera livet med öppna ord.
Någon (nej, minns inte vem) skrev en gång till mig att jag
nog inte förstod hur mycket jag älskade. Det var vackert sagt
tyckte jag, men väldigt fel. Jag vet. Det är därför jag är den jag är.
Jag älskar. Mycket.
De sannaste orden någon sagt till mig (ja, jag minns vem)
är "Men nej! Någon älskar alltid mer."

Så är det. Julen blev fin. Jag har funderat på att sluta skriva
(mest eftersom jag har legat nerbäddad i feber och fortfarande
är "skör") men ändå är jag här igen - i frossa tas inga goda beslut.
Har hunnit umgås försiktigt, har hört av en nöjd son (ingen fara,
denna blogg kommer inte att handla om andras liv) och har samtidigt
mitt i alla gemenskap känt mig lite ensam. Och nyår? Ingenting planerat.
Det är som om vi inte existerar när alla andra verkar fira.
Det är som om den natten är "jag" i ett nötskal. Delaktig i så många världar
att jag inte hör hemma någonstans och därför glöms bort.
Och nej tack säger jag snabbt nu, ge mig inte livscoachtips om att hur man
kan förändra allt. Jag vet mer om sådana tips än jag kanske har låtit dig
förstå.

Den vackraste trösten är när någon stilla sitter vid sidan om och säger
"...kanske har jag varit där du är, så här ont gjorde mitt väsens själ då...".
Först där kan jag ana att jag inte är helt ensam.

(och aldrig har jag väl skrivit ett så långt inlägg med så många jag, 
så många mig och så många parenteser)

tisdag, december 20, 2011

Jag sitter i sängen och snorar, hulkar lite,
vet att det är dumt. Egentligen. Men det är så
mörkt där ute, jag är så trött och han reser
så ensam till något nytt och det blev
så lite tid att skämma bort honom. Och nej jag
är ingen hönsmamma, och ja han har farit
runt jorden tidigare, varit borta över jul
(mina är uppfostrade att backpacka) och ja detta
är det han vill och ska göra med sitt liv. Och nej
han flyr inte från sin familj, det ingår i utbildningen
och han kommer att sakna oss. Med sig tog han
familjefotot från i somras.

Kanske håller jag på att få feber, bli sjuk,
kanske är det därför jag har så ont i huvudet
och halsen känns så trång.
Om ett par timmar vaknar suveräne musikersonen,
som gladde oss alla enormt igår kväll,
och det är vanlig morgon och jag vill köra honom
till skolan. Alltid vill jag det.

måndag, december 19, 2011

Doften av kaffe, stearin, hyacint och apelsin.
Jag vill själslig frid, önskar dagar och liv
utan synbara slut.
Och jag som så sällan berättar för dig om min yttre realitet
behöver låta dig veta detaljer nu.
Vi är i sista dygnet med store sonen på ett halvår.
Han kom hem i lördagskväll efter tentan,
när det blir tidig morgon lyfter flyget till andra sidan jorden,
allt med 5 dagars varsel.

Och jag ber;
Ge honom all kraft, all trygghet han behöver.
Låt mig bära hans nervositet utan att
göra den till min.
Låt mig se honom blomstra och nå sina mål.
Låt mig tyst och stillsamt glädjas åt den stolthet jag känner.

Igår hade vi julmiddag med alla underverk och självklarheter.
Ja, jag ser vår lycka.
Den som har ett pris.

Doften av kaffe, stearin, hyacint och apelsin.
Ikväll står yngste på scen.

lördag, december 17, 2011

Jag klarar mig fint tro inte
något annat.
Jag klarar mig fint,
jag klarar mig fint,
jag klarar mig.
Men, allt i tystnad.
Censurerar mitt, vem skulle någonsin förstå.
Brobyggaren för samman,
mellanhanden blir överflödig.

Att se faror, att orka tänka det värsta,
att inte kunna vända mig bort.
Jag tecknar stumt min oro.
Rustar mig.

måndag, december 12, 2011

Du får en bild av mig.
Hur jag provar nya platser.
Just nu vita soffan i minsta rummet,
det med mormors vackert trådslitna
40-tals gardiner för fönstret.
Trots lusekoftan och raggsockor
är jag frusen,
vill ha den röda Klippan-filten
snodd kring benen.
Tysta stunder
stulna ur evigheten.
Ingen som ser.
Ingen som hör.

Ord som en gång ska hitta rätt.

söndag, december 11, 2011

Dagarna som går och jag kommer mig inte för
att skriva ner det vardagliga. Kanske är jag
rädd för att mitt inte ska vara det du ville.

Tredje ljuset har fått brinna.
Pepparkaksdegen med skal av citron
ligger rullad i kylen, jag gräddade så pass
många att huset doftar ombonat,
vi har bakat lussekatter och huggit vår gran.
Långsamt lugn. Värme och gemenskap.
Och säkert är det många som har det värre
och säkert finns det de som har det bättre.
Och kanske skulle vårt ha varit mycket annorlunda?

Kanske tänker du på det ibland.

fredag, december 09, 2011

Jag kunde ha gått en lång promenad.
Kunde ha svarat på mejl för att glädja någon,
kunde ha jobbat undan det där som ligger i väskan
på golvet bredvid mig.

Jag, den eviga optimisten, det trodde du inte men
så är det. Varför annars skulle jag fortsätta ge dig detta?
Vi tror på det goda, vi tror på att vi blir hela en dag.

Istället för sådant jag kunde ha gjort så dricker jag
för många koppar svart cafékaffe och anonymläser
bloggar, det är som att dra en suck av lättnad detta
att jämföra liv och skriv, inse att jag är jag.
Tiden som får gå åt till ingenting.
Och sedan några ord här, till dig för att du läser,
eller en dag kommer att läsa. Tacksamhet för att
delande gör mig hel och för att livet inte handlar om
mängd. Bara om innerlighet.

Bilen är strax färdig. Jag mår lite bättre idag.
Snart är det Lucia.


måndag, december 05, 2011

I fredags fick jag plötslig energi.
Nej, inget att stoltsera med, snarare var det dumt.
Istället för stillsam vilodag i soffan,
min rätt, arbetade jag. Kollegan låter bli.
Men nu är allt förberett som man säger.
Är det maniskt detta att inte släppa
ifrån sig det ofullständiga?
Vägra andras ord i min mun?
Ärligheten som välter världen.

I bilen på väg hem, nyss, får jag blodtrycksfall.
Vägbanan försvinner under mig en kort sekund.
Det är fasansfullt.
Nu sitter jag här, skör, darrig, illamående,
två ljus brinner, som för att mana lugnet att slå läger.
Och i lördags lyckades jag tömma den vackra vita korgen i
datorrummet på div papper som jag trött har stoppat
undan de senaste sex månaderna. Allt i rätt pärm.
I morse ringde jag tre samtal, uppskjutna
onödigt länge. Så mycket som blev gjort.
Som om kroppen visste mer än själen.
Jorden snurrar fort.

lördag, december 03, 2011

Jag har skrivit om gårdagens datum tidigare
men höll tyst i år eftersom jag verkligen börjar
bli rädd för att jag inte har något att komma med.
Ingen annan lägger på minnet och
jag känner mig udda.
Vilket absolut inte är detsamma som nattsvart.
Du får inte misstolka mina ord,
det händer ofta att lyckan ler här.
Livet är nyanserat.
Melerat.

onsdag, november 30, 2011

Kör hem och tar 3 timmars långlunch uppkrupen
i soffan. Levande ljus, nybryggt kaffe och hundens
lugna andetag är onsdagslyx som jag har ständig
tillgång till.
Gråhet och vind som viner därute, vore det inte
för att termometern visar på 8 grader skulle
jag vilja svära på att här finns en doft av annalkande snö.
I mina ådror rinner blod både från absolut nordligaste
Norrland och från sydligaste Skåne. Jag skyller min
vilsenhet på detta ibland. På att jag är så kluven att
hjärtats trådar inte orkar hålla mig upprätt. På att jag inte
fick springa och leka på fjället. På att jag inte fick hjälp att
förklara min längtan till fria vidder.
Man ska inte förakta det där arvet som inte kan tas på,
det som finns som en andning i oss bara.
Man ska inte förakta.
Men man ska väl heller inte ständigt titta bakåt.
Här och nu, hej och hå.
Jag ska inte älta så förbaskat, ska inte.

tisdag, november 29, 2011

Det bästa är självklart att skaka på sig lite,
resa sig och gå vidare i verkligheten.
Jag är bra på sådant, rusar inte åstad längre.
Ansvarar definitivt för mina handlingar.
Det innebär samtidigt att jag tror lite mindre.
På somligt. Allt går inte hand i hand.

Helgen var fin på det sätt som advent alltid är vackert
i min värld. Tillförsikt, förberedelse, goda möten och
delaktigheten som finns i att skapa dem, bär. Min yta hålls ihop.
Men det borde i sanning vara tvärtom, insidan så trygg att
den inte darrar.
Och sedan drar stormen över oss, mäktig fast
utan yrande snöflingor. Jag saknar.
Visst är faktiskt tillåtet att ropa ut högt.
Som att jag saknar snön.

lördag, november 26, 2011

Jag drömmer.
En flyktig scen, den tunnaste skärva av nattens sömn
och där finns självklarhetens trygghet. Omsluter mig.
Världsbilden rasar. Igen.
Jag blir aldrig hel.

onsdag, november 23, 2011

Detta att komma människor mycket nära utan att
kunna se dem i ögonen. Att hitta in i varandra
via skrivna ord. Åh ibland blir jag ju så rädd.
Visar jag upp något du inte skulle känna igen
om vi satt ansikte mot ansikte, har helheten
jag ville ha endast blivit ytterligare en årsring
i henne jag vill ska vara mitt riktiga jag?
En höst av regn. En höst av kyla.
Och nu en höst av dimma.
Naturen vakar över mig, följer mitt sinne.

Lära känna är kanske en omöjlighet när
jag inte ger mer av mig själv?
Och när jag redan har skrivit sanningen
för att sedan springa ifrån den igen.
Men allt tas inte emot.
Allt tas inte emot hur gärna vi än vill ge.

måndag, november 21, 2011

Ibland räcker det att tänka tanken att du verkligen
får vila, för att orken och lusten ska finnas där.
Plötsligt är huset städat, de fönster som vill
tindra lite extra är putsade och jag sitter redan i
soffan igen med min filt. Imorgon får jag betala
för energin, det är så det är, det är sådan jag är.
Huset är så tyst och stilla, ljusen brinner, mörkret
kapslar in oss.

Sedan får jag ett sms.
Och fanns trolldom på magiskt vis så skulle jag inte
önska något för egen räkning, inte just nu. Jag får
inte ihop mönstret, förstår inte hur, varför de som
fått förmågan att känna stort och våga bära sitt hjärta
synligt ska belönas med sorg efter sorg.
Vackraste vännen faller och jag
gråter med henne.

Tänk så märkliga behov vi lyckas skapa. Detta att skriva
ner fragment av sig själv. Veckla upp tid, som kanske inte
annars skulle andas högre än viskningar, till allmän beskådan.
Denna blogg - ett liv.

Jag sov länge imorse. Nu, efter en snabb tur in till stan för att
hämta hem yngste som slutade skolan tidigt, sitter jag uppkrupen
i soffan med kaffe, filt, dator, bok och en pain du chocolat.
Stearinljusen brinner, världen utanför är förvirrande grön trots
gråaktigt dis. Denna dagen skall få vara bara min, advent kommer
om jag sitter mycket stilla just nu. Imorgon ska mina händer lyfta
fram sådant som handgripligen gör att jag hittar känslan. Går in i.
Idag får sinnet vila.
Helgen som gick blev bra, bäste kollegan och jag är i fas.
Gränsen mellan oss är inte synbar längre när vi samarbetar.
Tillsammans hanterade vi skratt, gråt, lek och allvar.
Gemenskap ger fast mark under allas fötter.
Så mycket liv ligger framför. Och jag ser styrkan i mig själv,
hör mina ord fånga upp och varligt stoppa om den vilsenhet
vi människor nog någon gång måste plöja igenom.

Men i väggarna satt minnen av egen oro den hösten då världen
ville regna bort. Och jag påminns om det okompletta,
om vetskapen att en bit i mitt pussel har slarvats bort.
Vem hjälper när vi inte själv hittar sådana skärvor igen?
Vem hjälper någonsin då?

fredag, november 18, 2011

Just nu är en av de vackraste, klokaste bloggar
jag läser denna.
Orden om acceptans kan tillämpas på så många
områden i livet. Det är skönt att se något som
tangerar mitt. Trots vankelmod och sorg i detta här,
har jag alltid bejakat livet, följt en intuitiv styrka,
vägrat lägga min identitet i en skada.
Jag är inte ett offer, jag är jag, en lycklig vinnare.

Fast det är klart, att stå halvvägs,
vilja mer än jag egentligen orkar,
inte ständigt påminna omvärlden,
får konsekvenser.
Handen är idag ett bra exempel.

Det där andra jag har ett ärr efter,
det är något helt annat.
Sådant man inte pratar om.
Alla våra liv, så olika egentligen.
Och jag kastar bara ur mig ord så att jag
inte ska behöva bära för mycket åt gången.



Jag blir rätt säker på, när jag läser mitt eget,
att det kan missförstås.
Så otydlig är jag.
Inte konstigt då att jag väljer de anonymas skara.

Min högra hand är bättre idag.
Fast jag skrev visst inte så mycket om den.
Svullen, öm, blå fingrar. Låter fulare än det var.
Jag kunde som tröst bära min favoritring, den som normalt sett
är för stor och därför njöt jag varje gång jag såg ner på den.
Den ger mig en smäcker form.
Läkarna visste faktiskt inte vad felet var.
Idag värker armen, också märkligt iofs.
Det syns inte utåt. Någon måtta får det vara.
Där bygger jag murar.
Har alltid gjort.
Men så är det ju.
Jag vill slå omkring mig i desperation.
Inga ord finns, ändå vill sinnet få skriva.
Det är som att bära på något alldeles för stort,
detta att inte veta vad som går att lämna.
Bära och tyngas ned, inte alls känna sig rik.
Bara stum.

Provade en ny meditation idag.
Visste genast vem jag var, hörde gruset knastra
såg tråden in i mitt liv.
Bra så.
Men åh de andras röster. Och ord som inte var
där jag var. Ljusår verkade skilja oss åt
och tröttheten kröp i mig. Som en lång suck.
Och bara för att jag vet hur jag borde göra,
är jag inte säker på att jag kan.
Att någon kan.

onsdag, november 16, 2011

Det var vackert i morse. Frost.
Den vidunderliga sorten, den som gör dig lycklig
trots att den är skör.
Du vet den är början på mörka månader. Du önskar dig kyla.
Jag vill ha vargavinter igen,
jag vill ha snö och is,
jag vill ha is och snö.
Sådan är längtan,
alldeles oresonligt ber den om faror, lovar ingenting, lugnar inte någon.
Och inte vill du bli påmind om vad som är klokt eller troligt,
du förs framåt i tanken av krafter du inte styr över.
Skyndar på dina drömmar.
Så enkelt är det med längtan.
Så svårt.
Vita stråk över svarta fält, bländande morgonsol och så
dimman, tunna lagerpålager av tyllunderkjolar
svävandes stilla strax över jord.
Ser du också sådant, tänker jag ibland.
Eller är din värld mer koncis?

tisdag, november 15, 2011

Låter mig övertalas till att inte ta
tidiga körningen av sonen. Ändå
försvinner morgontimmarna för fort.
I varje cell av min kropp vet jag att något
inte harmonierar just nu. Egentiden kanske?
De långa skrivförmiddagarna.
Och den lilla svarta som jag bär med mig
men inte längre klottrar ögonblicksbilder i,
hur blev det så?
Jo, jag vet att jag saknar.

måndag, november 14, 2011

Lyckliga val? Nej, livet bara händer.
Jag fantiserar om att det mesta
vill bli bra så småningom,
att marken inte rämnar
för misstagens skull,
att det som inte blev
var ett sätt att undvika
det som skulle ha gjort så mycket mer
ont.
Tyst säger jag detta till mig själv,
om och om igen. Min saga ska bli den
sannaste någonsin. Jag ska ha allt.

Och solen som bryter genom dimman är
mycket blek, åkern ligger svartplöjd,
själen behöver total tystnad. Idag.

Jag drömmer mardrömmar,
du bleknar. Det hänger inte ihop.
Inom mig vet jag att vi människor
aldrig borde ge upp.

onsdag, november 09, 2011

Den kom en award, jag skulle återkomma.
Tack Anitha!

När ingen ser eller hör mig skriver jag.
Inte böcker, men ord och tankar.

Jag går aldrig hemifrån utan nycklar och mobiltelefon.

Min blogg heter som den gör för att jag samlar på
dessa små uttryck, gömmer dem här, blir påmind
om min förödande otålighet varje gång jag ser dem.

Om jag vågade skulle jag testa mig för Alzheimersgenen.

Om tio år kommer jag, och här lägger jag till förhoppningsvis,
(ingen borde aningslöst glömma de femton bokstäverna)
fortfarande att kunna längta.

Ja, jag vet, det är fem korta och långtifrån klämkäcka svar.
Men hey, jag är söt och glad på annat håll, här försöker jag
vara rannsakande, här lastar jag av mig.

Okej?

Givetvis låter vi den rara awarden vandra vidare.
Ta för er alla!

måndag, november 07, 2011

Gråmåndag.
Vilket jag inte säger som något negativt.
Inte alls.
Storhandlar, kör till stan, kör hem, dricker kaffe,
tänker att jag skulle må bäst av att aldrig mer behöva...
ja vad? Var mycket nära att skriva jobba men det vore
inte helt sant. Vi behöver förankringsplatser,
även jag skulle sakna möjligheten att få uttrycka mig.
Antagligen.

Men att se saker från insidan. Det föder tvivel.
Människor förblir inte alltigenom goda. Livet påverkar.
Självgodhet tar över även där den minst
borde förekomma. Jag vill bort.

Eller så vill jag bara finnas i det som är mycket litet.

lördag, november 05, 2011

Snart, mycket snart kommer frosten att glittra i den svarta myllan.

Upprepningar. Så ska min värld definieras.
Stunderna av enorm tacksamhet när jag vid morgonkaffet,
uppkrupen i soffan, ser ut över eldiga bokhäckar, gröna hagar
och plöjd åker.
Stunderna när jag ältar, vänder, vrider på sådant
som blev eller inte.
Stunderna när jag klarögt inser att mycket tvivel var i onödan.

Varför vågar jag, med min intuition, inte lita fullt ut på någon?
Vad är det jag inte minns?

Vad är det du tänker på?

fredag, november 04, 2011

Fredagskväll med lugnet som en varm filt.
Brasan sprakar, ljuslågor fladdrar i fönstret,
vin i glaset, middag sittandes i soffan.
Det är ok, det är fint, det är så som det blev.

Jag funderar alltför mycket. Den trista anledningen till
att jag började skriva. Blogg blev det för att jag inte ville
lämna fysiska spår.
Jag minns hur min chef kallade in mig på sitt rum den hösten och sa
"lyssna". Sedan läste han upp tecken på en depression och jag tänkte
"inte nu, inte nu, jag vill inte behöva förklara här".
Men, han var orolig för en kollega, inte för mig.
Ville veta vad jag trodde. Jag som ingenting kan alls.
Jag som inte syns.

Vad gör man när världsbilden hotar att rasa helt?
När man plötsligt vet varför man sprang för fort?
Jag vet, du kan fråga mig om du någonsin skulle hamna där.
Jag vet.
Ett plug-in program vill inte längre. Som följd tar
de flesta sidor, inklusive mina egna, lång tid att öppna alternativt
förblir stängda. Jag försöker räkna ut vad som felar,
svär mycket tyst åt datorn, vet inte om jag orkar reda ut något.
Kanske har jag blivit för beroende av att skriva ord här,
sådant straffar sig alltid i min värld.

I min värld. Den jag allt som oftast gör för stor och
komplicerad genom mitt ständiga lyssnande både inåt
och utåt. Trådarna vävs inte ihop. Livet spretar, röster
ekar, i centrum står jag och är stum.
Hur blev jag transparent?
Hur kan jag visa fram något när jag så ofta får för
mig att jag faktiskt inte är den jag borde vara?

Det är så vackert utanför mitt fönster idag. Hösten som
väntar på sin vinter. Mild mjukhet.
Jag vill vara lycklig, åh tro mig, jag vill verkligen det.
Jag vill att mitt ska bära, men om jag hör mig själv tystnar jag.
Så har det varit så länge jag kan minnas.
Min röst är ännu inte jaget.
I detta ännu ligger allt mitt hopp.
I detta ännu.

söndag, oktober 30, 2011

Fortfarande står en del av krukorna ute.
Ännu är alarna nere vid bäcken gröna, men bokskogen
har äntligen skiftat färg, är nu mjukt gul, orange och brun.
Höstfuktig luft i Allhelgonatid, jag är tacksam över att se världen i ett
gråaktigt dis.
Givetvis lämnar vi allt detta, så är det alltid. Det jag har är som vackrast
just när jag lämnar, om så bara för ett par dagar.
Fast nej, det var inte sant,
det jag har är alltid vackert, jag lever i nuet och nöjer mig med mitt.
Tro inte något annat.
Men jag är dålig på detta med att gå hemifrån. Som om varje
avsked förstärkte stängda dörrar i det förflutna.

Vi reser. Dimma när vi landar, dimma när vi sent omsider vaknar.
Det tar för ovanlighetens skull tid att ställa om, känslan av självklarhet
en ton lägre än normalt och jag vet inte varför.
Men under morgontimmarna lyssnar jag in mig på storstadsljuden,
på ständiga sirener, på grindar som smäller, på röster, röster, röster.
När jag kramar om bästa grannen hittar jag rätt och vi
pratar länge, jag tänker att det är mycket för hennes skull
som jag kommer.
Senare kör vi upp till Greenwich för en late lunch.
Allt är som vanligt.

I allt vanligt ingår att jag inte kan kommentera er härifrån, en suck där helt enkelt.

onsdag, oktober 26, 2011

Inuti trötthet.
Varför säger jag inte stopp helt enkelt?

Igår kom en kvinna och behövde ösa ur sig
sin känsla av att ha blivit kränkt inför andra
av någon som borde ha tagit diskussionen privat,
om alls. "Så gör man väl inte?", suckade hon.
Så där stod vi på parkeringen, jag lyssnade,
hummade, nickade och frös. Tell me about it,
världen är helt enkelt bara snäll vissa dagar.
Gäller att inte missa just dem.

tisdag, oktober 25, 2011

Väldigt lite blir någonsin just så som du
har tänkt dig.
Du dokumenterar ditt nu.
I all sin nakenhet.

Igår var inte något undantag här. Få förväntningar,
sedan drunknar jag i detta att bli sedd.
Översköljd av gratulationer, på ett nästan surrealistiskt sätt,
funderade jag på varför livet ville viska i så många öron att
just idag är omtanken din att ge.
Idag men inte då, idag men inte nödvändigtvis sedan.
Du ser. Lev i nuet. Lev i nuet.
Och jo, en mycket stor bukett från arbetslaget, vi som aldrig
annars minns! Höstens färger blandade med ord av kärlek.
Den värmande omsorgen fanns i musikersonens frukostbricka,
i mannens astrakan, underverkens glädje och i Chokladboken
så skirt inslagen i spetsarna från finaste vännen.

Väldigt lite blir någonsin som Du har tänkt dig.
Att ändå våga blicka framåt, däri vilar Tilliten.
Dit ska vi gå.


måndag, oktober 24, 2011

Trots allt blev helgen fin.
En vakna-långsamt-och-dricka-kaffe-i-sängen helg.
En arbeta-i-trädgården-i-vacker-väder helg.
En laga-stor-gryta-inför-alla-underverk-med-självklarheters-
påhälsning-idag helg.

Jag är tacksam för min blogg. Försöker se den som en trygghet.
En undanskymd plats där jag får ta mig tid att fundera,
möblera med orden.
Ett ställe att kunna kräkas när orättvisor anfaller dessutom.
Det är skönt med lite hejarop <3
Idag är en ny dag.

Och visst är det en riktig födelsedagspresent att få en award.
Tack Anitha!

Jag återkommer.

söndag, oktober 23, 2011

Jag svarar fortfarande inte i telefon.
Vill inte.
Vad ska jag säga? Visst du är förlåten?
Ingenting blir ogjort för den sakens skull.
Skadan är skedd.

Så, nu ringde den igen.
Det är söndag, imorgon fyller jag år.
Och måste gå till jobbet.
Nej, jag längtar inte dit.

lördag, oktober 22, 2011

Lätt storm på jobbet ger dig ångesttyngd,
föder tvivel på allt och alla.
Och du värjer dig mot vänliga ord,
orkar inte visa tårar utåt, men förklarar
att din tillit är körd i botten.
Slag, svek från oväntade håll,
måhända amatörmässiga sådana, svider.
Gör att du läker långsamt. Om någonsin.
Du faller, faller.

Så svart är tillvaron, utan skyddsnät får jag för mig.
Inte ens här lämnar jag av mitt.


På kvällen kommer ett sms.
"Tappa inte tilliten. Den är sällsynt.
Vi är inte starkare än de andra."
Ska ordet "vi" tolkas som inkluderande,
eller ursäktande å någon annans vägnar?
I vilket fall som, andemeningen är tröst och
beröm i ett.

Lite senare ser jag på Skavlan.
Idag ska jag läsa om det som kan vara gott.
Och det är helg,
fantastisk höst.

onsdag, oktober 19, 2011

Gårdagen var äntligen höstregn, oktoberdis, soppväder.
Vardagsro, sprakande eld och tystnad, vi har det nog bra.

Varför fick jag tårar i ögonen när du frågade vad jag ville,
vad jag drömmer om?
Det är inte så att jag inte tänker mig en
dag i morgon, nej verkligen inte.
Men jag ser just ingenting.
Så märkligt är det.

Idag är det blåst och solsken. Idag är idag.
I en artikelserie i tidningen läser jag om trafikoffer.

Att finnas i nuet, detta så många säger är ett mål,
går inte hand i hand med att se sin framtid,
jag önskar du förstod mig här.
En sak i taget tack, att tänka så väsensskilt
skapar annars vissa stunder kaos i min värld.
Igen.

Dessutom, du vet att jag är rädd för ouppfyllda drömmar.
Jag minns inte varför.

Livet måste lära sig att längta mycket långsamt.
Tills dess jag hittar orden som inte blir så fel.

måndag, oktober 17, 2011

Det är inte något jag styr över,
dessa faser jag passerar,
dessa salar av varande som jag
rör mig igenom. Åh denna långsamhet,
varvad med stunderna av panikartade tillbakablickar,
då när jag bokstavligen skakar på mig,
vill ruska bort den nakenheten jag vågade.

Man ska inte visa sin sårbarhet, den förvandlas sällan till
något att vara stolt över i efterhand,
något du någonsin kan vifta med vid ett middagsbord.
Men att viska om den, det måste man väl få göra?
För den måste släppas ut, den fransade, får inte vila inlåst,
får inte växa till sig, får inte tynga ner alla mina steg.
Får inte.

Och kanske borde jag leta efter fler svar. Jag undrar så
varför jag aldrig vågade lita på min omvärld.
Vågade.
Vågar.

fredag, oktober 14, 2011

Varm dusch.
Jag kör musikern till skolan.
Det är en av alla dessa världensvackrastemorgon-
bilturerna, flygplanen har ritat streck i flera lager på
en djupblå himmel, vi lyssnar på bok och det är
fredag. Parkerar vid Stenugnsbageriet, köper
fikonvalnöts-bröd och en brioche.
Kör hem via Willys, funderar på köpstopp.
Allt detta vi har, så lite vi egentligen behöver.
att ständigt brottas med sitt samvete.
Göra avkall på ett så fort jag unnar mig ett annat.
Som om man kunde köpslå om livet.

Cappucino, mörkt bröd med smör, trötthet.
Lyx, så fort jag läser mina ord inser jag det.
Nu ska jag vila, mycket har blivit för intensiv,
jag bromsar inte i tid.
Min tunna, svarta halskrage stöttar under höstsjalen.
En signal att inte tycka synd om, bara låta mig få
gå i egen takt.

Världens vackraste förmiddagssol.
Ikväll ska vi bära in krukorna med myrten,
rosmarin och lager, den stora olivbusken och
ännu fler myrten. In i vårt hus.

torsdag, oktober 13, 2011

Då när vattnet är iskallt inomhus samtidigt
som första frosten stjäl både julstjärnorna och amaryllisen du
glömde lyfta upp ur rabatten, när tröttheten får dig att undra
vem hon den bleka mörkögda i spegeln är, just då måste du
komma ihåg att andas med hjärtat. Bara med hjärtat.
Andas stilla.

Och jag gör precis så. Minns allt jag en gång ville.
Minns hur jag läste Moa Martinsson, minns hur jag bestämde
mig för att orka det jag sagt ja till, minns hur jag skrattade högt.

Sedan ringer jag rätt samtal och efter två besök
är vattnet faktiskt varmt, internet fungerar, elen finns
och om allt fortfarande är så här i morgon bitti så
ska jag skruva upp shunten och låta hela huset långsamt värmas.
Vi har det så bra vi som kan få trasigt lagat, vi som kan bära
in torr ved, vi som kan klä oss i dubbla tröjor, vi som inte
ligger sömnlösa av oro över världsliga förnödenheter.
Du ser, jag tar ju inte något för givet.

Men,  jag vill ha egentid, tanketid,
tid att hitta ord.
Nu.

måndag, oktober 10, 2011

14 grader i köket,
jag älskar mina raggsockor.
Sätter fyr i vedspisen
och blir lugn av kaffedoften.
Säger man slå till eller ifrån en jordfelsbrytare?

söndag, oktober 09, 2011

Söndagmorgon är frost på takfönstret,
världen så vacker, så vacker.
Men - elen fungerar inte,
pannan har kallnat och Internet dött.
Gråten ligger på lur tills dess att jag sansar mig och
slår ifrån jordfelsbrytaren.
Igen.
Och det är bara på grund av detta lilla "igen"
som tårarna guppar nära den tunna ytan.

Musikersonen fixar bacon med scrambled eggs,
kaffet är starkt och därefter går dagen som vi planerat.
Imorgon måste jag kanske bestämma om det är ny pelletspanna som gäller.
Och ny router?
Kaos slår, som så ofta, till när jag är ensam (vuxen) (tro mig, vanan finns,
resorna är många och långa).
I samma takt som jag lyckas reda ut problemen
hårdnar mitt skal onödigt nog.
Allt detta jag kan. Själv.

Nu är brasan tänd.
Det går att tvätta sig i kallt vatten.
Bredbandet fungerar.
Jag dricker ett glas rött,
bestämmer att livet är till för att lösas.

Gårdagen då? Ett studiebesök i andras verklighet.
Jag står tacksamt utanför just den.

lördag, oktober 08, 2011

Små saker kan bli så stora.
Innerst inne vill jag vara här,
småplocka, läsa, sova, kanske fylla frysen med grytor.
Om en timme börjar en heldag med sång,
ska jag hinna måste jag klä mig och åka strax.
Väntad men inte nödvändig.

Tillsammans eller lugnet här?
Det regnar och regnar och regnar.
En dag är bara en dag, jodå jag vet.

fredag, oktober 07, 2011

Ska jag berätta i detalj om hur glad jag blev?
Blir uppringd (mannen) strax efter 13 - "congratulations",
"eh?" svarar jag. "To the nobelprize!". Det tar mig högst
en nanosekund att skrattande ropa Tranströmer och tokhoppa på stället.
Där tittar första kollegan fram bakom en dörr och ser frågande ut.
Jag springer in i nästa hus (vi finns i två små och
ett mycket stort) och ropar "han fick det!"
Samtidigt råkar jag halka på mina regnvåta sulor och gör
en glidentré. Låt oss beskriva minspelen som chockade.
"Oj jag trodde du trillade" säger en av kollegorna när jag
förklarat i lugnare tempo varför jag jublar.
Att kasta sig på golvet för Tranströmer anses med andra ord
helt normalt.

Och nej jag jobbar inte inom bokbranchen.
Och ja jag har ett blåmärke på vänster knä.

torsdag, oktober 06, 2011

Klart jag är glad.
Varje kväll ser jag den svarta boken med
namnteckningen i vitt. Varje morgon.
Min present till mig själv en sen majdag.
Den står där lite lojt lutad mot väggen,
som en ensam tavla på hyllan vid min säng.
Då och då tar jag upp den, läser några rader.
Ofta, ofta vandrar jag i tanken under
de romanska bågarna.
Eller mumlar hans Kyrie.

Herregud, klart jag är glad idag.
Absolut överlycklig.
Äntligen!!

tisdag, oktober 04, 2011

Kanelbullens dag. Jodå, jag är sjuk men hinner massor av
måsten. Så är det alltid när huvudet tycks fyllt av bomull,
kroppen både sirapsseg och porlande, halsen tjock.
Jag blir rädd för att halka efter och jobbar därför dubbelt så effektivt.
I fall att.
I fall att jag inte skulle orka imorgon.
I fall att???
Allt skulle fungera utan mig eller kunna flyttas fram.

Och jag är trött nu. Vi åt köpta kanelbullar,
jag missade ett möte jag ville gå på.
Kanske kan jag sova bort febern. Eller skjuta upp den till på fredag.

måndag, oktober 03, 2011

Brevväxlingar är så mycket vackrare
än den enskilda människans rop ut i tomma intet.
För mig är tanken på samspelet
så tröstande att jag just därför köper
alla böcker jag snavar över som
nämner det ordet - brevväxling.

Och det är så jag vill tänka på detta.
Mina tankar till dig.
Dina åter till mig.
I den stillsamma takt vi vill läsa.
I den takt de formuleras.
Och nej jag är inte en poet (men tack ni som säger så).
Du bör definitivt tro mig här. Jag avskyr att verka pretentiös!
Kanske är det bilden som förvillar?
Sättet jag inte kan låta bli
att stapla orden?
Jag vet inte varför - som om jag är tvingad att
tala om för dig hur du ska läsa -
de hamnar som de gör.
Som om jag måste ta pauser,
bygga torn.
Vingliga torn.
Stödda mot en slät vänstermarginal.
Min vägg.

Så, ok vi brevväxlar. Vill du det?
Jag skriver.
Utan att säkert veta om du någonsin förstår.
Jag blir visst aldrig färdig att berätta något av värde.
Risken finns att du tröttnar.
Mitt huvud värker och halsen kliar.
Vi har många inbrott här runt ikring just nu.
Jag skulle vilja ligga hemma
under en filt.
Länge.
Vakta allt som är mitt.
Och jag skulle vilja berätta för dig om
varför saknad är ok.
Och om hur man kan vilja skriva
bara för att orden
blir en
bild.

lördag, oktober 01, 2011

Morgondis, en värld så mjölkvit, fuktig,
stilla som om den ville gömma undan,
på ett varsamt sätt skydda sig,
mot de som saknar sommaren.

Jag älskar oktober.
Strax ska kängorna på, det blir skogsvandring
med 6-åringar. I solsken.
Och hela hösten ligger framför oss.

onsdag, september 28, 2011

Jag har fått en award. Rosenawarden.
Härligt, som den kom från marmoria,
fint sällskap - Putti Kraftlös och Chranna!
Jag fortsätter brottas med mitt skrivande,
med orden som borde finnas, användas,
med signaturen, med ärligheten och äktheten.
Jag brottas och jo, jag jublar.
Så är det.
marmorias formulering vill jag stoltsera med:
 " Slutligen, för att de sista ska bli de första, Y, 
för hennes idoga sökande efter autenticitet."  


Två frågor

1. Varför bloggar du?

Jag vaknade på nätterna, då när det regnade som mest,
med för många ord.
Skrev och skrev om, visste inte var alla lappar fanns,
mindes inte var jag hade lagt min bok.
Och såg mig själv med nygamla ögon.
Tänkte detta är sådan jag var då,
vem är jag nu?
Hur kan du någonsin hitta mig?
Där, den hösten föddes en blogg, nej två parallella.
men ord i samma dator, min överblick över mig,
mitt rop.
Och sedan, respons från främlingar,
långsamt framvuxen vänskap.
Skrivarlust.

2. Vilka bloggar följer du?

De som berör,
de där orden får sitt unika liv,
de där man inte suddar för att vara till lags.
De där vi lär känna varandra.
Ni vet att jag läser.

Skickas vidare till:

Anna! Lika avsomnad som jag i Skrivpuff just nu,
men jag hoppas du ser min kommentar.
Dina texter är för mig det vackra djupet.
Skriv igen!
Tigerlilja! För att du ger mig en sann glimt av din
verklighet. Många läser ditt, fler borde.
Marie! Dina fotografier och ord är gåtor,
jag går vilse, kanske för att jag vill.
Kalle Byx! Omöjligt att inte ge dig denna.

Och så, lite privat vid sidan av, själssystern min,
för mitt är alltid ditt.
För orden och tankarna.

Visa fram när och om det känns rätt.

Nu klicka på marmoria,
förundras och köp hennes bok,
klicka på Putti Kraftlös,
klicka på Anna,
klicka på Tigerlilja,
klicka på Marie,
klicka på Kalle Byx.

Läs!

Och jag är ledig idag.
Körde musikersonen till skolan,
köpte bröd på stenugnsbageriet,
pratade bort en stund,
tänkte att tidiga mornar skulle jag kunna
vara lycklig i innerstan bland gatstenar,
surr och sömniga leenden.
For hem och bryggde en kanna kaffe.
Ikväll har yngste konsert,
jag kommer att vara en aning nervös.
Ingenting konstigt med det.

Var sak har sin tid.

tisdag, september 27, 2011

Idag vill jag stanna här.
Hemma.
Med hunden, boken, kaffemuggen och mig själv.
Jag skulle bara småplocka väldigt lite, ta in nya blommor,
skriva ett mejl.
Det kommer att bli ännu en skör, vacker dag, luften klar,
vinden redan på gränsen till varm.
Valnötsträdet har tappat nästan alla sina blad.
Jag får för mig att någon viskar orden
"nej,  utmana inte ödet, sitt still, livet är sannast de
mycket långsamma dagarna".
Men, så får man inte tänka i vår tid.

Igår körde jag mannen till flygplatsen och sedan
passade jag och en av döttrarna på att handla vackra favoritkläder
i grannlandet. Allt tröttar, allt har ett pris,
idag är armarna inte samarbetsvilliga, nacken trött, huvudet segt.
Jag upprepar det jag vet är sant -
allt har ett pris.
Och jodå, jag betalar. Är lyckligt lottad.
Nu väntar jobbet, människorna där.
Små portioner av annat.

Och jag orkar tänka
"imorgon gryr också".

lördag, september 24, 2011

Jag hoppas att jag en gång blir sextiofyra.
Jag hoppas september alltid förblir september.
Jag hoppas att du vågar tolka fritt.

Och herregud, jag vet att jag är kryptisk,
men vissa dagar skulle alternativet annars vara att
lämna ut 11-åringar med dagsfärsk cancerdiagnos,
eller på annat sätt nudda vid sådant som rör de som
inte ber att få bli omnämnda här.


Jag borde gråta just nu,  
men jag är inte där.
Det är därför världen fungerar trots allt.
Vi är sällan där, vi går vidare 
framåt genom vår milda
september.

torsdag, september 22, 2011

September, takfönster och regn.

When I'm sixtyfour.

söndag, september 18, 2011

Ord i natten,
toner från ett tak.
Jag vet att världen är befolkad av många som säger sig förstå.
Men när jag ser mig om kan jag inte likna någon.

a day is a day is a day

tisdag, september 13, 2011

Självklart funderar jag över mig själv ibland.
Varför, varför ge dig detta hål varigenom du
kan se min såriga nakenhet?
Denna öppning som sedan riskerar fortsätta
läcka de stunder ditt öga inte är tryckt mot det.
Som om du någonsin höll ditt öga så nära min värld.
Givetvis inte, det förstår jag.
Men trots det, allt är till dig. Allt var alltid till dig.
Mina ord är det sannaste jag har, jag vill inte
längre använda dem för att säga förlåt,
de är min gåva.

Vad vill jag berätta just nu?
Livet är fint. Vi, ett starkt team
har byggt fyra universum tillsammans.
Dagarna på jobb är intensiva men bra.
Allt litet jag kan och inte längre låter andra få äran av.
Titlar och yrkeskategorier spelar mindre roll,
människan så mycket större.
Ska vi förändra världen måste vi börja med oss själva,
men inte stanna där.

Jag hämtar yngste i stan de dagar jag har möjlighet,
det finns ingenting som heter curling i min värld,
har aldrig funnits.
Det kallas kärlek och hjälpsamhet. Jag får igen.
Tusenfalt.

Vi försöker äta i hyfsad tid, att laga mat till tre
eller fyra är enkelt när man har haft stor familj länge.
Kvällarna mörknar tidigare, stearinljusen brinner
men ännu har vi inte börjat elda i spisen.
Vinden som viner och jag vet -
det där hör du också. Kanske på ett annat sätt,
men det är samma nätter, samma dagar för oss alla.

söndag, september 11, 2011

Det finns en liten kyrka alldeles intill.
Inte en glasruta gick sönder.
Där har jag en gång tänt ljus.
För oss alla
Ögonblick stannar i oss.
Inte för att vi vill.
Så många som grät.
Samtidigt.

Världen fungerade
och sedan,
inte.

lördag, september 10, 2011

Mild september.
Dagar rågade av jobb, kvällar som går för fort.
Vackra glasburkar fyllda med inlagda plommon,
receptböcker äldre än huset vi bor i,
doften av ättika och citron.
Det finns "mangördetbästaavalltmanhar" frid.
Det finns också längtan.

Du undrar om jag förstår vad jag betyder?

Men jag förstår ingenting alls.

söndag, september 04, 2011

Ibland händer det att ju fler ord du läser
desto fler samlar du på dig.

Raka motsatsen sker också.
Du tappar sådant du trodde var ditt.
Ingenting varar för evigt.

fredag, september 02, 2011

Efter mörka nätter följer ljusa dagar.

Vidunderliga timmar fyllda av tacksamhet.
Glöm aldrig din ursprungliga glädje ropar september.
Glöm aldrig mig och livet jag gav!

Långa steg med hunden tidigt när luften ännu är kylig.
Jag andas det där solskenet,
det som föder spontana leenden främlingar emellan.
Jag går med lätta steg genom min gamla stad,
kramar dottern, fikar med mamma,
köper fredagsbröd och blåbärsbuskar,
kör hem och hänger tvätt under gröna björkar.
Hela tiden ser jag dig.
Varje minut.
Idag den 2 september.

onsdag, augusti 31, 2011

Det finns så många dagar.
Så många liv.
Och jag kan inte fånga dem.
Därför är jag tyst.

Och samtidigt, jag inser att det
finns, borde finnas, ett ansvar
hos oss som skriver så att andra
kommer nära.
Man går inte sin väg.
Inte utan att ta farväl.
Jag går inte min väg.

Åh, om du läser, om du verkligen
saknade det som ingenting är,
förlåt, förlåt.

Nu har jag andats.
Lyssnat till tystnaden,
läst ord som är äldre än våra.

Och i den mörkaste natten tänker jag -
Jag vill att du vaknar.
Jag vill.

måndag, augusti 22, 2011

Idag var åter en början.
Höstens skolstarter bär med sig ständig förväntan,
löften vill anas i vinden.
Jag kör älskade yngste och flickvän till skolan
efter en långsam frukost.
De är båda förkylda, han har magrat tre kilo,
är smal som en sticka.
Att möta Keb tär på krafterna,
all lycka har ett pris.

Jag har tappat något i mig själv tror jag.
Men hur ska jag kunna förklara, förstå?
Det är augusti, denna självklart vackra månad
som för mig alltid är en väntan på den som följer.
Det är augusti, jag är tom, all lycka har ett pris.
Om jag ska ge dig något måste det
vara mer än tunna ord.

Idag började jag jobba igen.
Idag började jag jobba.
Idag.

fredag, augusti 19, 2011

Nu går jag ut i regnet med
hunden och letar kantareller.
Om du fanns här skulle vi gå tillsammans,
du skulle tala om för mig om det jag la i
korgen går att äta.
Jag skulle berätta hemligheter för dig.
Om, om, om.
Då för många år sedan gick det
en buss längst landsvägen.
I morgonmörker satt man omsluten av trötthet
och pratade, lärde känna.
Pendlarkompisen sa, att han sedan barnsben,
hade velat bo i den lilla räckan av hus
där jag pekade ut vårt.
Något år senare när grannarna,
(de som tagit hand om oss som om vi vore
yngsta barnen i deras stora familj) skulle flytta,
frågade den gamle mannen mig
"vem tycker du ska få bo här nu då?"

Så jag blev "mäklare" i en snabb affär.
På andra sidan om vårt gick det
ett par år senare till på liknande sätt.
Någon som länge hade sneglat, önskat,
fick sitt. Kom hem.

Jo, tänker jag på det ibland.
Att här där jag hamnade av en slump,
är någons dröm.
Och jag önskar att jag kunde minnas
så mycket mer.

torsdag, augusti 18, 2011

Jag städar långsamt.
Och ingenting är konstigt,
inte med det heller.

onsdag, augusti 17, 2011

Och sen finns hans röst där i telefonen.
Glad, trygg, trött.
De klarade toppen,
är vid fjällstationen igen.
Allt är som det ska
och han ringer henne också
och det är så fint.

tisdag, augusti 16, 2011


Mest av allt just nu vill jag
bara få reda på att yngste sonen
mår bra. Ett sms från hans flickvän
som säger att han hört av sig
från toppen av det högsta
är allt jag kan önska mig.
Fjällvärlden är vacker,
han är kunnig, sansad, lugn,
men naturens krafter vet man aldrig något om.
Åh, jag förbannar mobilskuggor.
Och lång väntan.

lördag, augusti 13, 2011

Det är den tiden på året
då jag städar ut.
Jag tvättar gardiner och filtar,
skakar mattor, syr kuddar, planterar om blommor.
Det går långsamt men drivet i mig
ger resultat.
Jag går igenom skåp och lådor,
en stund här, tre timmar där.
Runt mig är det tillfällig kaos.
Vad som sker med insidan återstår att se.
Vid en bottenlös rensning
för några år sedan välte världen.
Då lärde jag mig något om mig själv.

Igår kväll grät jag mig igenom Mitt Afrika.
Det är ingenting konstigt med det.

torsdag, augusti 11, 2011

Dagens tankar?

Att vi (jag pratar enbart om mig och mitt),
där vi sitter inbäddade i mörker,
med valnötsträdets grenverk som en sköld mot världen,
har det bra.
Vi är internationella nog att behöva känna av oro,
men ringer några extra samtal, sänder många tankar,
och förblir trygga i det lilla just nu.
Ljuslågor speglar sig i de tunna glasdörrarna.
Regnet slår mot taket.

Att vissa "konversationer" är meningslösa,
bättre att förbli tyst.

Att jag skriver för att minnas.
Och för att du ska förstå.

tisdag, augusti 09, 2011

Det är en varm, blöt sommar.
Svarta stövlar, norsk regnkappa,
takdropp,
det ständiga ljudet av porlande
vatten i en överfylld bäck.
Jodå, jag tycker om det.

Men, potatisen har fått bladmögel.

söndag, augusti 07, 2011

Jag ser på yngste.
Han som är en perfekt skapelse,
han som har fått det bästa från oss båda.
Empatin, lugnet, ödmjukheten, självkänslan,
musikaliteten, skaparådran, blicken för
vad som är värdefullt i livet.
Han är bara sjutton år och kanske har han faktiskt
redan hittat hem på allvar. För där sitter vi,
två familjer i ett kök och det är regn och det är
levande ljus och det är återföreningens glädje
uppblandad med en tacksamhet över liv
som kunde ha släckts i veckan.

Åh gode Gud vi kunde ha suttit här
av en helt annan anledning och vi två kvinnor
som har varit med om samma panik delar
en vetskap och kanske var det därför allting hände en gång
tänker jag så att jag nu skulle kunna trösta någon annan
men inga sådana svar finns och jag vet inte alls och
jag vill inte ens tro på att jag har hittat orden som landar
och vi som inte ännu känner varandra väl är så nära
för att vi ändå är så rätt och ungdomarna
ler mot oss med öppna blickar ler åt att
vi finns och föräldrar är inte alls i vägen
och det är mycket varmt av mänsklighet
i köket denna regnets natt.

Sjutton år. Och jag vet att då kan man
hitta alldeles, alldeles rätt.
Och jag ber till Gud om att de aldrig någonsin
ska tro så fel att de behöver springa vilse.

torsdag, augusti 04, 2011

Det är sommar, jag är medveten om
lyckan, den finns i mycket även
om den inte är komplett.
Jag tassar ut på ett grånat trädäck
när det fortfarande är tidigt, lite senare blir
korgen full av salvia, oregano och dragon,
för att nämna en bråkdel.
Än finns tid, än finns möjlighet att skörda, att spara.
Vore jag nitisk skulle mycket hängas mörkt eller frysas in
men jag faller för skönheten. Det mesta får ligga framme,
vardagssmyckning för kök. Senare stoppar jag gamla
glasburkar fulla och ställer i vårt skafferi.
Vi hinner aldrig använda mer än en bråkdel,
största glädjen är den just nu.
Och löken ska tas upp.
Skördemånad.
Glädjen i ditt liv.
Den du ständigt vill berätta om
som om du anar att den,
trots att du inte erkänner det,
är skör, så flyktig att den behöver förankras.
Jo, den är fin, stärker.
Kanske.
Om vi kan spegla oss.

Men, ditt tröstar inte mig
och när du inte gråter,
behöver du inte mina fingrar
mot din kind.
Det finns så mycket jag inte förstår.

Jag skriver.
Då, när vi inte själva kan hålla balansen
behöver jag dina ord.

tisdag, augusti 02, 2011

Mitt liv är kontraster.
Säkert inte något ovanligt med det,
kanske tvärtom är mina färre och
mindre än dina.
Liten skala helt enkelt.
Ändå, de finns och jag njuter av dem.

Möjligen är jag en ensamvarg,
det där med att stämma träff kräver
planering.
Jag vet inte alltid var jag har mig själv.
Inte själsligen iallafall.
Nu sitter jag vid lyxig kajkant  och
dricker kaffe i gassande sol.
Fyren till höger är röd och vit på sagovis.
Augustimånad igen.
Åren går.

söndag, juli 31, 2011

Vi kör genom mörka skogar,
gör en resa i det som ännu inte
har hunnit bli sensommarSverige.
Snabbvisit hos sonen.
Jag älskar regnet som oupphörligen följer oss.
Ibland räcker sådant långt.

Och när jag igår kväll tassade över vandrarhemsgolvet
glänste mina röda tånaglar.
Malplacerade smycken på en sliten linoleummatta,
kontrasten så jublande vacker
att jag både suckade och log.

Det kan nog ta tid att hitta orden igen,
allting har ett pris.
Jag sover på nätterna, betalar med stumhet,
så gör livet med oss ibland.
Just så.

Nej, min resa är inte slut.
Men genvägar är senvägar,
att skynda på historien
är fel.
Våra kartor är ritade åt oss.

fredag, juli 29, 2011

"Just så är det med de flesta av
våra minnen. De kommer utan
att vi har kallat på dem."

Torgny Lindgren, Sommar i P1

torsdag, juli 28, 2011

Få förblir främlingar för evigt. 
Konturer skapar bilder, blir till någon. 
Men jag är fortfarande osynlig och
vet inte vad du vill jag ska
berätta nu.
För dig.

måndag, juli 25, 2011

När katastrofen kommer mycket nära,
drabbar många samtidigt, ser vi varandra i ögonen,
de rödkantade, sorgblanka.
Tröstas en aning av spegelbilden.

Jag vill förlåta både andra och mig själv,
förstå hur olika vi hanterar världen, gråten.
Och livet.
Han spelar.
Hon bakar, du skriver.
Du tänker att du inte har ord trots att du just använt dem.

Vi skar oss på samma skärva.
Nu blöder vi.
Gemensamt.

lördag, juli 23, 2011

Tjugosju
gör hål i
skapande själar.

Livet borde orka bli längre.
"Those are the latest headlines..."

torsdag, juli 21, 2011

När det blåser som mest har vi småspringande
följt bryggan, ända ut.
Regnet ritar sagodjur på de gamla rutorna,
sillburgaren smakar sommar.

Senare lyssnar far och son på gitarrist nr 19.
Själv kör jag hem till hunden, tänder värmeljus
och låter tystnaden krypa långt in i själen.
Vi går hundrundor i skog
och mark. Jag har med mig korgen,
utifall att vi skulle snubbla över kantarellgömmor.
Det gör vi självklart inte. Man ska antagligen vara
uppväxt med sådant för att veta. Jag minns
istället björnbärsbuskar som revs och
hjortronmyrar som var så oändliga att vi gick vilse.
Mina barn har, ska därefter tilläggas,
aldrig behövt plocka bär om de inte
velat.

Vem skriver någonsin något vackert
om hur du inte hittar det du söker och
hur rädd du är för att ens lita på det du ser?
En handfull riktigt gula skatter tar vi hem men
jag fegar och har ännu inte stekt upp dem.
De ligger på köksbänken.
Ser också vad jag först tänker är stolt fjällskivling,
men ve och fasa jag blir säker på att det är
en panterflugsvamp och nästan illamående
vid tanken på att jag kunde ha gjort fel.

Det blir vildhallon i korgen.
Röda små underverk.
Kanske kommer jag till skott och
tar in vinbären senare.
Nu regnar det, kaffet är starkt,
jag vill läsa mig bort en stund.

tisdag, juli 19, 2011

Jag går framåt. En dag kommer du
kanske att följa mig med blicken.

Tills dess finns ännu lite att skriva ner här,
apropå detta med att släppa ut sådant som
oroar. Som skaver, som inte syns på ytan,
sådant vi inte benämner "lycka".
Ni ska få ta del av något vackert.
Och jag tänker att blogga,
det gör man inte
förgäves.

En dröm.
Om mig, inte av mig.



"Käraste vännen min,

Jag hade en sådan stark dröm igår natt. Hur tydlig som helst. Jag hade precis läst ditt brev innan jag somnade, tittat på våra ljus hos min Maria och tänkt på dig.

I drömmen är jag i ett stort parkeringshus. En bit ifrån mig står en lastbil med ett enormt vitt skåp. Långtradarsläp, typ. Av okänd anledning har jag har apterat en sprängladdning i den, på den övre delen av ena långsidesväggen. Jag står en bit ifrån och har en fjärrstyrd avlösare i handen. Jag vet att jag måste trycka men jag vet inte varför. Det finns ingen rädsla där, då. Bara detta: Det här är min uppgift. Typ. Så jag trycker. Poff! låter det från bilen. Den rör sig en aning men ingen synlig explosion. Jag tänker: Shit, nu har jag förstört en lastbil som inte är min!
Och jag vet inte varför. Jag VET verkligen inte det. Efter en stund kommer några människor. Ansiktslösa icke-personer. De går fram till bilen och jag smyger efter. Fortfarande med fjärravlösaren i handen. De öppnar de höga hela-vägen-upp-dörrarna och jag våndas. Ut väller tjock, svart rök. Mängder. Men det luktar inte brand. Det syns inga lågor. När röken stigit upp och försvunnit kan jag titta in i bilen. Jag ser lasten, möbler och lådor och lampor och grejer. Allt är intakt. Inget skadat. Lite sotspår bara. Ytterst lite. Det är allt.

Jag undrar över drömmens budskap men kan inte hitta den uppenbara förklaringen i något hos mig själv.

Så läser jag ditt brev igen. På morgonen. Och där står dina rader: "Så länge har jag tänkt att mina mörkaste tankar måste ut."

Jag ler stort och förstår. Det är du som är den stora vita lastbilen. Som rymmer så mycket. :-) 
Och inget är skadat. 
Allt är intakt. 
Det var bara tjock, svart rök som behövde komma ut.
:-)"





Precis så är det.
Min livlina fattas mig nog fortfarande.

Men mycket är bra. Intakt.

söndag, juli 17, 2011

Jag lever lite på ytan.
Inget nytt i det för någon som har
kunnat simma så länge hon minns.
Inte tyckt om att, alltid frusit,
men varit duktig på.

Jag flyter och tänker att så här gör
kanske många.
Jag flyter och är vad jag en gång
definierade som lycklig.

torsdag, juli 14, 2011

Det regnar. Ihållande. Ljuvligt.
Jag bestämmer mig för att städa och
mellan turerna till hästhagen, fårhagen,
hästhagen igen (M är på gränsen till fång,
jag är djurskötare en vecka och rutar därmed
in mina dagar), så plockar jag undan.
Så mycket mer blir det inte, djupdykningen
i garderober, skåp, källargömmor uteblir.
Med nyplockade blommor på borden och
avtorkade ytor blir huset luftigt ändå.
Feng shui på mitt vis.

Mest städar jag i datorn.
Sådant syns inte, det känns.
Etiketter och flikar rensas på innehåll.
Bloggar jag inte längre är nyfiken på,
vars ägare aldrig hälsar på här, får
försvinna ut i cyberspace jämte de
bokmärkta som inte längre är i bruk.

Ett ögonblick håller jag fingret på
knappen som skulle släcka mitt eget
för gott. Ett svagt ögonblick.
Stjärnor på blogghimlen är kortlivade,
livet på jorden hinner ikapp.
Det finns mycket jag vill dela,
jag vet inte riktigt hur.
Eller med vem.

måndag, juli 11, 2011

Att skriva kan förlösa.
Eller förtydliga ensamhet.
Avstånd blir inte smalare för
att det stavas till ord.
Mellan mig och allt jag vill nå finns
oceanerna av tid,
vågor av samhörighet och
dyningar av vänskap
som inte hittar sin strand.

Jo, det finns ett bekräftelsebehov hos oss alla,
en önskan att komma rätt.
Se mig!
Så som bara du kan.
Berätta för mig att jag duger.

fredag, juli 08, 2011

Vissa nätter kan du inte sova.
Då stiger du upp och ser i ensamhet
ut över en värld insvept i vitaste dimma.
Där sitter du och väntar.
Du vet inte på vad.

torsdag, juli 07, 2011

Jag är bäst på ytterligheter.
På den omätliga glädjen
som vill ha varma leenden
och införstådda ögonkast.
På det bottenlösa allvaret i vilket
avgrundsvrål hörs och vill landa i
någon annan.
Där och Då finns jag,
ger och tar emot med stora gester.
Dessemellan försvinner min kontur.

Komprimerad till några få ord.

Just nu är jag stolt, lycklig & ganska lugn.
Säkert retar det någon.

Och inte vill jag väl förklara,
igenochigenochigen,
att allting har sitt pris?

Men så är det. Jag vet.

onsdag, juli 06, 2011

Dags att långsamt återvända till
vardagen. Till min verklighet tänkte
jag skriva, men det är ett osant uttryckt.
Det var mitt eget jag fanns i hela helgen,
magiskt, som taget ur en saga och
om något måste jag istället förstå
just detta, förankra mig i det.

Min verklighet.

Kanske kommer jag alltid att behöva
bära omkring på vetskapen om hur jag
en gång sprang för fort,
bära på insikten att jag skulle ha vågat
lita på det självklara.
Kanske.
Kanske men inte nödvändigtvis.
Istället glömmer jag måhända.
Glömskan är genetiskt, ligger och väntar
på mig i framtiden.

Jag såg kärlekens totala självklarhet
krönas i helgen.
En dag som började med otroligt ösregn,
som slutade med dundrande åska,
däremellan en klarblå himmel och från den under
några overkliga minuter det tunnaste
solregn som föll på paret i slottsparken,
just så som det skall vara i en saga.

Att berätta om detta det vackraste skulle
kunna uppta mycket tid, men är inte
mitt att skriva just här.
Vi lever inte våra barns liv, vi släpper dem fria,
denna blogg ska inte lämna ut andra än mig,
om ens det.

Jag stuvar undan hemliga minnen,
ber att få slippa gråta över dem mer.
Det gjorde aldrig någon nytta, riskerade
endast rasera så mycket.
Allt som har hänt,
inklusive denna sagolika helg,
följde på de steg jag tog.
Då.

torsdag, juni 30, 2011

Låter man som någon annan,
plötsligt äldre, när man säger att man
har en dotter som ska gifta sig?

Mina föräldrar verkade så gamla.
Redan då.
Sådan är inte jag.
Inte.

Det är mycket varmt,
jag dricker vatten,
försöker tyda molnen vid horisonten.

Samlar små citat.
Om kärlek.

onsdag, juni 29, 2011

Det blir ett tal.
Kanske kvällens kortaste.
Noga räknat femtiofem ord.

Och nu ska jag bara öva mig, i tanken.
Hålla rösten i schack.
Inte darra.
Inte gråta.

Och inte ångra mig.

tisdag, juni 28, 2011

Det är en bagatell.

Det är ytligt, på gränsen till
osmakligt, att bekymra sig över
regnet som ska dränka oss på lördag.

Och paniken, som viskar om totalt
onödiga olyckor som har släckt liv
alldeles för tidigt, vill inte låta sig kvävas,
trots att jag försöker.
Verkligen försöker.

Jag vill ha solsken.
För deras skull.
Jag vill ha trygghet för alla.

Glädjen får vara min, jag måste lägga det andra åt sidan.
Glädjen är min och styrkan den ger ska bära..

måndag, juni 27, 2011

Det där senaste var inte riktigt sant.
Livet är inte lugnt. Det är snällt, det är
vänskapligt, men det är först
och främst snabbt,
lite för snabbt.

Alla är glada, men också
stressade. Inför tal som ska hållas
(inte skrivna ännu), dikter som ska läsas,
tider som ska klaffa, sol som ska lysa,
färg som ska torka.
Jag är den som lyssnar, rättar, kör,
lyssnar igen, kör en sväng till,
fixar lite mat, kör en runda igen,
glömmer bort att jaga sniglar,
har lite vånda över att jag inte
tänker hålla eget tal (jag skulle
gråta, inte höras och jag har
aldrig drömt om att stå i rampljuset),
sitter i telefon, svarar på mejl
och lyssnar igen.

Och sedan läser jag nyheterna och ryser.
Kramar de mina och tänker att världen
där ute, helt nära, är grym,
att våra bekymmer här är ljuvliga,
att jag har så mycket att tacka för.

Yngste silade upp 10 flaskor
fläderblomssaft nu ikväll. Han och
flickvännen hade plockat i onsdags.

Vårt hus doftar sommar.
Mitt liv är så enkelt, jag
kan glädjas över drycken
vi sparar i frysen.
Sådant tackar jag för.

söndag, juni 26, 2011

Vi åt de allra första mycket små
nypotatisarna igår.
Och de spädaste av morötter
(jag gallrade).
Livet är lugnt, snällt, vänskapligt,
dagarna fyllda av renovering
och planering.
Jag berättar nu eftersom jag ofta är så dålig
på det här med vardagsinformation.

Detta att få äga en liten bit mark,
att få odla en köksträdgård,
det är så jag känner mig rik,
det är så jag blir stillad i mitt sinne.

Det finns sådant jag inte fick.
Ingen får någonsin allt.
Det finns sådant jag inte tog.
Mitt fel - man ska ta för sig.
Basta.
Men, det finns också så mycket
som blev rätt.

Idag nöjer jag mig med det.

Idag.

lördag, juni 25, 2011

Är det verkligen rätt detta?
Att viska om oro som aldrig
vill låta sig stillas?

Vad vill du med din blogg
skrev någon en gång?
Hon (tror jag, men det var anonymt,
rätt åt mig, jag är anonym också)
lät arg. Frågan förföljer mig,
jag var inte snabb nog
med svaret.

Jag vill att du läser skulle jag ha ropat.
Tyst skulle jag ha bett en bön
om att du faktiskt fanns.
Och förstod.

Vänskap kan vara så mycket.
Den kan vara våra ord här.
Bara det.

fredag, juni 24, 2011

Midsommar är och förblir
den svenska Högtiden.

Då tar sillen slut eftersom han-som-
inte-tycker-om-sånt ändå ändå envisas med att,
mitt framför näsan på dig, köpa det sista fiskbilen
kan uppbringa, då är brödbutiken tom på
ätbart en halvtimme innan stängning och
då ropar alla "ha en underbar helg" efter dig,
trots att ni aldrig har setts förr.

Det är fint, självklart, vackert.
Det är också vemodigt,
skört som nyår.
Alla dessa förväntningar,
allt som ska vara
så bra.

Jag har mina minnen,
livet som förändrades,
den ljusaste nattens mörker
och kvävda rop.

Vi firar i stillhet här.
Det regnar.
Nästa helg gifter sig underverket med sin prins.
Då kommer solen att skina om så bara
i våra hjärtan.

måndag, juni 20, 2011

Det doftar nybakat bröd från gatan.
Genom det öppna fönstret, hör jag
grindar slå. Småpratet
sopgubbarna emellan är
fullt av roligheter.

Vi är i storstaden.
Ett kort besök, båda sönerna följde med.
Finaste grannen, som på sätt och vis får
vara så mycket mer än bara det,
börjar gråta av glädje när
störste knackar på bakdörren
och säger godmorgon.
Det var ett år sedan de sågs sist.

Söndagsvandring
på marknaderna (igen),
frukost bland blommor,
skivor på tegelstensgatan,
en ring hos honom som jag alltid handlar av
- tänkte på dig i veckan, sa han.

Trädgårdspyssel och pubmiddag.
Vardagsliv som inte är varken bättre eller sämre.
Tvätt, skvaller och leenden.

Omgiven av sådant tar jag ännu fler
långsamma
steg.
En dag ska jag skriva om dessa cirklar,
hur jag går runt.
Jag ska inte fråga vart jag tror jag är på väg.

Måndagsmorgon, gatan doftar bröd och
här, i en storstad jag får kalla min,
är det nystart.
Jag vill ha kaffe.

(Att kommentera er är lite krångligt,
om ni undrar.)

fredag, juni 17, 2011

Det världsliga ger mig ångest.
Jag vet, vi är lyckligt lottade
jämfört med många.
Så mycket är så gott,
så mycket är mer än vad vi drömt om.
Men inga garantier finns att få.
Inte för någon lycka.
Min fantasi har få gränser
vad gäller katastrofer.

Jag är tvungen att skriva bara just det.
Det regnar idag.
Bröllopet kryper närmre.
Det regnar och sniglarna äter upp min trädgård.

torsdag, juni 16, 2011

Det är mycket med det världsliga.
Det yttre.
I min värld är det mycket med
annat också.
Det inre.

Nu går jag alldeles snart på lång
ledighet.
Skomakarens barn ska få
sitt.

Och när jag kommer hem jublar jag.
För i grannens hage tvärs över bäcken
nere vid vår lilla bro,
står 12 nykomlingar och tittar på mig.

Hela sommaren ska de gå där.
Än hörs både näktergal, gök och
grodorna sjunga.
Nu bräker får dessutom.

Vi dricker rosé. Kvällen doftar ljuvligt.
Tack vare de tolv.

onsdag, juni 15, 2011

Jo jag skrev att mycket är vackert.
Och att det blir bröllop i sommar.

Är det inte nu alla borde få rysningar
och minnas sin egen fantastiska dag,
den fullständiga lyckan?
Eller bli sentimentala för att ni ännu inte
kommit dit?

("Vi gifte oss aldrig."
De orden. Den blicken.
Rösten som snuddade vid uppgivenhet.
Jag stänger dörrar. Men att sudda ut
minnesbilder är svårare.)

Jag var brud i lånad klänning.
Så ung att jag blundar hårt
vid just den tanken bakåt.
Blundar och sväljer.
Inte gravid (så plumpt det låter, men det
måste sägas) bara på språng.
In i den nya världen.

En värld som blev min.
Ett liv som blev vårt.

tisdag, juni 14, 2011

Nästan en vecka sedan jag skrev senast.
Inte så jag vill ha det.
Ett  bevis kanske på att jag springer fort,
sysselsätter mig,
på att jag har försökt stänga
dörrar.

Ska vi göra så?
Ville vi lägga undan?
Hur ska vi någonsin få reda på vem vi är nu?

Student igår. Igen.
Gästlistan var absurt lång, som för att
knäcka alla tidigare. Varför är människor sådana?
Suck är ett snällt ord.
Men vi kunde gå hem (det händer nästan aldrig)
i den ljumma kvällen.

Mycket är så vackert här nu.
Vi grejar och ordnar, målar, tänker, planerar.
Om tre veckor är det bröllop,
första underverket och hennes självklarhet blir ett.
Vigsel i en slottspark,
fest, dans, roligheter,
sedan brunch hos oss nästa dag.
Jag ser mitt liv, behöver acceptera.
Tråden bakåt.
Förhoppningar framåt.

Men orden som gör oss kloka hittar jag inte längre.

onsdag, juni 08, 2011

Och sedan funderade jag lite.

Var jag samma jag men lite annorlunda
med framhävningen så skulle jag kanske
skriva långt och mycket om allt
som hinns med på en dag.
Det skulle inte betyda att jag var
varken lyckligare eller olyckligare.
Bara att jag skrev annorlunda.

Jag slog in två vackra paket idag och
skickade med stora sonen.
Inte för att jag hade dåligt mod att gå,
men orken fattades och logistiken fungerade inte.
Jag är trött.

Man kan inte hinna alla.

Självklart blev vi bjudna för att jag är omtyckt,
för att jag ler mycket, för att jag är engagerad,
hjälpsam och dessutom ganska vacker.
Jag vet det. Men faktum är att det är många år
sedan vi umgicks över ett enkelt glas vin eller liten
middag. Vi är bekanta inte nära vänner.

Imorgon kommer nya vitvaror (som inte är vita)
till köket, jag ska hinna inom jobbet och framför allt,
goaste vännernas dotter tar studenten.

Superhjältinnor med outsinlig ork finns inte.
Inte på riktigt och denna blogg
är på riktigt.
Det är sent, jag skrev nyss svar på era kommentarer,
då slutade internet att fungera och tröttheten
kryper nära inpå mig.
Jag vill se er var och en, svara er
personligt, men nu är jag trött.

Det blev en bra dag, en fin kväll.
Samtalet med chefen var (såklart) inte något problem,
vi bar in varsin vacker stor kopp kaffe (Berså) och
sedan pratade vi framtidsvisioner.
Jag verkar så harmonisk nuförtiden...
(det är andra året han säger så, det minns nog en del av er,
jag funderar lite över mig själv, över detta med att blöda
och därför förstå andra som bär på sår).
Plus att jag gärna får mer och/eller nytt ansvar
(för min egen skull), så nu ska jag hjälpa till
med hemsidan "as a start". Sa jag.
Skriva kan jag, resten går att lära sig.
Bara vi inte uppfinner arbetsuppgifter för
vår egen räkning, blev min slutpoäng.
Och så vägrar jag gå upp i tid.

Hej hå, så kaxigt.

Kvällen blev varm och magisk hos goda fina vänner.
Kanske gav den kraft så att jag kan orka imorgon också.
Men då är det hos finfolket på finlokalen, så genast blir jag
mer nervös.

Åh, jag behöver skriva av mig mina tankar.
Jag behöver se det andra ser.

tisdag, juni 07, 2011

Det åskade igår vilket gjorde att jag kröp
till sängs utan att ha samlat tankarna här.
Inget nytt i det längre.
Jag hittar ständigt anledningar att
undvika mig själv.

Men urladdningar behövs och ger tillfälle till
vila utan skuld kan man kanske säga.
Det kommer mer snart, luften är tung och mörk.

I lördags var det barndop, ett nytt litet
brorsbarn. I begynnelsen en tilltrasslad historia
som inte hör hemma här. Nu har livet
fått nya fötter och tillställningen var
både mycket vacker och glad.

Och annars då?
Sex studenter väntar de närmaste dagarna,
fyra för många och jag vill inte gå,
undrar varför jag bjuds till det vackra folket som
får mig att bli osynlig.
Men så får man inte tänka i landet Duktig
där Jantelagen numera är svartmålad
och där vi förväntas sträcka på oss,
hur krumryggade vi än är.

Jag ser för mycket, vet att jag är ingen.
Inte bästa känslan att bära med sig när det
strax är dags för PU-samtal.

Stilla dig min själ.
De orden lånar jag.
Stilla dig.

torsdag, juni 02, 2011

Internet har varit dött, sommaren har kommit,
tornmusiken har ljudit över nejden och alla,
inklusive tredje underverket (som överaskade så
glädjen bubblade genom att glatt dyka upp ett helt dygn
tidigare än vad som var sagt) kom hem på grillning.
Jag har stunder av intensiv lycka.
Vad är viktigare än detta? tänker jag. Vad är viktigare än oss?
Inte det lilla jaget iaf, nej aldrig.

Någonstans lurar paniken, lite mörk och dov.
Jag tar på mig andras stress och oro,
jag älskar och är rädd att straffas med förlust.
Varför det är så vill jag inte ens fundera över.

Jag vill bara att vi, så många som möjligt, får leva trygga
och lyckliga. All tid.

Imorgon måste jag komma ihåg att
släppa ut grannens hästar.

måndag, maj 30, 2011

Måndag, solen skiner och jag är inte
alls så effektiv som under helgen.
Inte ens tvätten är hängd.
Jobbet väntar, jag segar, ska bara...

Dessutom måste jag ta högst alldagliga beslut
som vilket nytt kyskåp, vilken ugn, fläkt och diskmaskin
vi ska ha. Helst idag. Allt har gått över sin livslängd,
har fungerat endast med hjälp av hemmalösningar
(x-krokar, ständiga avfrostningar,
"öppnaluckanmedspecgrepp") de senaste 3 åren,
nu ger jag mig och vi djupdyker.
Det är ett sätt att se stabiliteten.
Min plats på jorden.

Men,
för mig tar
även de praktiska besluten
tid.

lördag, maj 28, 2011

En alldeles vanlig lördag kan jag hinna:
dricka kaffe läsa tidningen och äta en brioche,
gå i skogen med glada 5-åringar,
prata länge, länge med bästa grannen som jag mest
ser på fb, hänga tvätt och dra upp kilovis med romersk malört som
hotar kväva ramslöken, ansa bäddarna med citrontimjan och gurkmeja,
plantera om kruktomater, gurka och squash.
Allt sådant kan jag hinna och sedan,
när vi är nöjda och glada av våra gemensamma
ansträngningar i trädgården,
äter vi grillad lax och fyller tallrikarna med
nyplockad sallad.
Regnet smattrar och ljusen får brinna länge.

Sysselsatta händer.
Tappade tankar och ord.
Jag vet inte ens hur jag ska kommentera
andra som skriver om sitt.

Men jag läser.
Om nu någon därute undrar.

fredag, maj 27, 2011

Det regnar. Mycket.
Och jag får gjort en del eftersom det mesta
måste göras. Vilket är bra.
Fast just nu hamnade jag här vid
datorn och kaffepausen blev längre än jag tänkt.

Vad mer kan jag låta dig veta idag?
Att jag har en ledig dag. En dag då jag låter
hem och familj komma först eftersom det mörker
då jag grät över mitt eget innersta
inte varken kan eller vill vara för evigt.
Jag har susat runt och gjort praktiska ärenden,
vårt hus kommer att bli mycket vackert,
nu borde jag städa.
Att berätta om sådant är nästan lika skamligt
som att berätta om hjärtesorger.
Somligt bör skötas i ensamhet.
Men jag sitter här alldeles stilla. Tyst.
Och absolut ingenting sköter sig själv.

Jag är lugn igen, det har sitt pris.
Filten är tung, jag vilseleds av dess
skönhet och jag släpper inte
in dig lika lätt.
Jag tror rentav du måste vara den som
lyfter i kanten nu, visar dig,
om du ens ska
få ana mitt.

Annars fryser jag för mycket.

onsdag, maj 25, 2011

Jag ser självförsvar och sorg,
längtan efter det som inte blev,
lysa igenom när jag lyssnar på
dukanalltduvill.

Jag orkar möjligtvis bara små steg,
men stegen är mina och
innerst inne är min själ nu lugnad
av att, istället för att egensinnigt fly,
göra så gott jag förmår för de
som kom i min väg.
De vars väg jag ställde mig på.
Vad är det jag förväntas kunna?
Välja mig själv?
Framför allt och alla?

Ja, jag gläntade på dörren och såg.
Men nu, just nu, står jag i kammaren,
här mellan kök och sovrum.
Och var sak har sin plats.
Var tid har sin.

måndag, maj 23, 2011

Jag vet att jag blir stum emellanåt.

Funderingarna här,
försök att fästa känslor i ord,
fånga aningar som bildar ramar,
är bara en av verklighetens skärvor,
och innebär inte att allt nu är
söndertrasat.
Långt därifrån.

Inte heller mitt självförtroende.

Recept på lycka går bara inte att skriva ner.
Eller att ta emot.

Vi duger ändå.

fredag, maj 20, 2011

Han sjunger igen.
Klara toner överröstar
bäcken.
Han sjunger och jag somnar
lugnt.

måndag, maj 16, 2011

Själsliga kriser förändrar.
Jag ser mig själv i spegeln,
låter blicken dröja kvar.
Lite mörkare, lite ledsnare,
tunnare,
men också lite kaxigare.

Som om all den ungdom som
envist höll sig kvar,
stannade bara just så länge att den hann påminna.
Lät oss hitta rätt och därefter sorgset
visade själen att den kunde rista
sina spår.

Var är du som en gång
ville finnas här
och
värma?

Var är du?

onsdag, maj 11, 2011

Som en åskmättad högsommarvarm kväll
fast vi ännu inte nått mitten av maj.
Det är så jag ska minnas denna vår som inte
hann bli sin egen.
Jag klär mig i svepande flortunna
sommarklänningar om dagarna
och dricker vitt vin på terrassen
när natten smyger nära.
Herregud, de låter vansinnigt,
som en film med datumstämpel från
30-talet, men du får ha lite fantasi.
Dessutom är det sant.
Jag dricker vin en vanlig onsdagskväll.
Natten är varm,
inte ens klänningen är en lögn.

Sedan läser jag.

Varje ord kräver långsamhet.
Varje ord manar framåt.
Varje ord är en sanning.
Om mig, för mig, till mig.

Själssystern, min tvillingsjäl, skriver
långa brev på vanligt papper.
Jag tror på fullaste allvar att jag har
tappat mina ord, men jag slipper
vara ensam i min förtvivlan.
Hon ser, hon anar djupet
och
hon förstår orsaken.

Allting
har
ett
pris.
Lyckan har sitt.
Glömskan har sitt.
Det skrivna har sitt.

tisdag, maj 10, 2011

Det känns bättre idag igen.
Man får det man ger. Givetvis måste jag stå
utanför visst eftersom jag inte själv kastar mig in.
Jag tror att tunghäftan ska drabba mig bland främlingar.
Vilket händer. Ibland. Men inte alltid.
Jag vet aldrig när i förväg, det hänger på detaljer,
på blicken från en enda, fel fråga från någon.
Så sårbar är jag utan anledning. Dessutom tar jag ut det i förväg.
Dömer mig själv. Inväntar inte andra.
Ett släktdrag har blivit en ofrivillig ledstjärna.
Och än värre är kanske tomheten som drabbar, när jag finns
bland de jag känner. Då jag tror att jag försvinner,
utan något nytt och intressant att komma med.

Jag måste verka mycket märklig och udda när du läser detta.
Det är det som är att visa sig bräcklig.
Utsidan är inte sådan.
Inte hela insidan heller.
Sa jag att jag är melerad?

Så, nu går vi vidare. Jag berättar, du lyssnar.

Jag fastnar lätt framför datorn på
förmiddagarna om jag inte måste visa
mig på jobb vid en viss tid.
På många sätt har jag det fantastiskt
så som jag får styra och ställa. Tro mig
det är ingenting jag tar för givet,
jag insuper stilla alla dessa stunder.
Pengar är inte det största. Tiden här och nu är
mer dyrbar än att den kan köpas.
Att få finnas idag och titta ut över allt detta vackra.
Nu ska hunden och jag ut och vandra och okej då,
sedan ska jag jobba.
Jag ska.

måndag, maj 09, 2011

Det blir inte gjort så mycket. Jag vilar mig på nya platser bara.
På stentrappen, i soffan, i ett annat rum.
Äter en smörgås med ägg och kaviar och en med färskost.
Dricker cappuccino.
Lyssnar till göken, fortfarande mer öster
än söder.

Har läst bloggar, känner mig låg, försöker sudda ut vibbar
som nog bara är fantasier. Alla lever vi i vårt.
Funderar på för vem jag skriver när orden nu aldrig någonsin
kommer att läsas av upprinnelsen och vet innerst inne svaret.
Jag letar efter dig. Du som förstår. Du som vill mina ord.
I letandet blir jag sårbar.
Går vilse ibland.

Som en främmande fågel, som "hon med stövlarna på i fel kök",
så känns det idag. (För er som minns.)
Som om mitt skrivande vore ett svek eftersom jag inte talar om vem jag är.
Världen är för stor vissa dagar trots att jag sitter mycket stilla.
Här.
Det blev en fin helg.
Arbetslaget åt gott och sov fint fredag till lördag,
sedan körde jag hem genom gula fält
för att fira yngstes födelsedag.
Förutom trean, han är lite längre bort, kom alla
underverk med självklarheter och ville stanna över.
Vi satt länge, länge i majnatten, människor
knutna till varandra av det som är vårt.
Söndagen blev långdragen solfrukost på trappan
och lyxkaffe varvat med skratt.
Jag värnar stunderna, mer intensivt än annars,
tänker att det är som det ska vara.
Allt styr vi inte, allt styr vi inte, allt styr vi inte alls.
Detta att våga låta strömmen bära, det kräver mod
och kanske känner jag för mycket när jag förnimmer
orons låga fladdra till.

Första späda salladen, ramslök och rabarberpaj.
Vardagsro kan vara grund att bygga på.

söndag, maj 08, 2011

Så är han här, han som med vemod vill
berätta om hur livet fortsätter,
han som vet att vår ska följa på vår,
han som vågar låta främlingar vårda framtiden.
Så väcktes jag och minnen stoppas undan.

Göken gal i öst.

onsdag, maj 04, 2011

Minusgrader för tredje natten, ändå,
växthuset håller värmen.

Bland det vackraste just nu, mitt i all grönskan,
är den svarta myllan i köksträdgården.
Så många löften om nytt.
Likt anteckningsboken med rena ark,
likt orden som ännu inte
har hittat hem.
Allt kan ske.

tisdag, maj 03, 2011

Det är det vardagliga som binder oss samman.
Verkligen, jag menar det och ändå skriver jag
inte tillräckligt om det. Förlåt.

Här snöar det inte, men vi har haft två
frostnätter på rad, som om naturen varsamt
vill klargöra vem som bestämmer.
Ännu har jag inte rusat ner till växthuset för att se
hur det möjligtvis slokar där, utan istället bara resolut flyttat in
tomatplantorna, som hänger med bladen lite,
från uterummet till största rummet.
De ska nog klara sig.
Vissa mornar är jag full av tillförsikt.

Tänker på en underbar bloggväns vackra ord,
om att visa sin bräcklighet. Jag gör det. Just så.
Är vi vänner ändå? Jag vill så mycket, både ge och få.
Och jag är på riktigt.
Jag lovar.

måndag, maj 02, 2011

Jag drömde att min gamla mamma påpekade hur 
stort och otäckt ett födelsemärke på min högra sida
hade vuxit sig, borde jag inte undersökas?
Och min tanke - alltid väntar jag för länge.
När jag vaknade vågade jag inte syna min bål.
Fortfarande skjuter jag upp,
en dag kan det vara för sent.
För allt möjligt.
Men det är ju inte så jag vill tänka.

Någon gång i tidigt skede av mitt bloggliv,
minns jag att jag värjde mig, inte ville 
skriva om det uppenbara. 
Snö när hela Sverige låg inbäddat, 
trötthet när klockan var långt över midnatt. 
Dumt egentligen, det är sådant som förbinder,
ger igenkänning, mer än allt det där andra jag
gnäller om.
Att e-deklarera är knappast unikt, det borde också räknas dit, 
fast jag kom på att det krävs bilagor och behövde därför
jaga banken sista dagen. Innan dess sovs det med en
klump i magen och märkliga drömmar här. Värt en notering?
Ja, om inte annat så för att visa att min struktur är krackelerad. 
Nu drar jag i alla fall en suck av lättnad.
Korrekt och inlämnad.

lördag, april 30, 2011

Vaknade tidigt och med takfönstret öppet
låg jag länge och lyssnade. På allt jag har.
På bäckens porlande, på fåglarna, på avlägsna hundskall
och grannens tupp. Jag försöker så att hitta den balans som
tillåter mig att vila i nuet, i vardagslyckan, utan att
förringa den saknad som jag varken vill ska försvinna
eller vill förneka höll på att äta upp mig.
Den saknad jag endast vill ska bytas mot förtröstan.
Livet ska finna sin väg.
När jag ramlar är det för att jag ska se det som
är så värdefullt att det inte får trampas sönder.
När jag ramlade då såg jag.
Det vet jag.

Det är maj månad i morgon,
häggen blommar redan, valnötsträdet
är som vackrast just innan det spricker
på allvar och jag har flyttat ut en del av
de stora myrtenkrukorna, rosmarinen och oliven.
I växthuset börjar den första späda salladen att bli plockfärdig
och snart ska de tomatplantor som nu står i uterummet
planteras. Jag satte några i växthuset redan innan påsk
i rent experimentsyfte och de mår bra men är fortfarande små.
Visserligen ska det nu bli kallare, men vi sätter nästan alltid
potatis på Valborg och löken borde ha kommit i jord för
länge sedan.
Att vårda en trädgård, att se underverk växa upp,
att sitta och dricka sitt kaffe inbäddad i körsbärsblom,
det är en del av den förtröstan som jag vill ska bära.

En dag i taget.

torsdag, april 28, 2011

Lediga dagar som också är
ensamhemmadagar blir skimrande
när de ligger och väntar.
Sedan är vi där. Idag. Och ingenting blir gjort,
trots att normaltempot för mig ofta är högt.
Allt skulle jag. Städa, tvätta, plantera,
skriva och sedan som en liten klick grädde på
den vackra kakan så ville jag vara social.
Träffa väninnan som önskade fikadejt.
Inte vara den som försummar.

Är det vårtrötthet, denna vaga värk och matthet?
Eller kanske träningsvärk för att vi gick en del förra veckan?
Eller ren lathet.
Kom hit hörrni, röj trädgården med mig, pyssla
med mig, ge mig en spark i ändan.
Hunden vill gå ut, jag dricker kaffe.
Så kan vi inte ha det.

Peppa mig! Så ska jag försöka förklara någon dag
både för mig själv och för den som vill lyssna,
varför jag måste börja med utsidan om insidan ska  bli lugn.
För så är det. Här.

onsdag, april 27, 2011

Om du inte skriver, så tänker du kanske inte.
Faktiskt är det där jag har varit - i vakuumlandet.
Inte fånga tankarna, inte minnas formuleringarna,
inte skriva ner och absolut inte dela med er.
Jag försökte verkligen, blev delvis hjälpt.
Av påsken, av segt internet och av en uppkoppling som skulle delas
med många. Ja, plus att det såklart finns saker att hitta på
i London. Alltid. Bäst är söndagsmarknaderna med favoritkaffe
och vintage. Det blev både blommor i mängd och ännu en silverring
(numera fortsätter vi konversationen ungefär där vi avbröt den sist när
vi stannar hos vissa försäljare - sådana leende igenkända stammisar är vi).
Plus en fantastisk secondhand klänning i en välgörenhetsaffär.
Ytligt? Ja faktiskt, men solen sken och jag försöker ju vara normal.

Som sagt jag ville låta bli att tänka. Karusellen är evig.
Jag är den jag är, har gjort mina val, måste sluta tro att
livet inte blev som det skulle.

Det blev inte som det skulle!
Allting rasade. Jag ville inte det!!!
Men.
Det blev. Kanske blev det bättre.
Jag vill inte tänka.

Någonstans djupt under alla mina ord finns det en riktning,
vi låter den strömma där i tysthet, ingen behöver följa med så djupt.
Det är här och nu som räknas.

Och ni läser. Tack för kommentarer, innerligt tack.
Ska jag försöka bli mer vardaglig nu? Trots att jag skriver?
Vet inte.
Jag har saknat er. Mycket!