onsdag, januari 05, 2011

Allt började den hösten då det regnade.
De orden,
Någon Älskar Alltid Mer.
Mest regnade det på nätterna.
Jag låg under ett takfönster.
Och grät.
All tid.

Tårar torkar.
Djupa suckar får jorden att skälva.
Längtan till ord som förklarar växer.

Allt som skrivs måste ha en riktning,
för att låta sig läsas.
Av alla.
Du är min riktning.

Här är lugnt nu. Jag mår bra.
Kompassen finns kvar.
Silverkedjan.
Hur sorgligt skulle inte livet vara dessförutan,
som en historia så tunn att den får blekna.
Det finns en mening med allt.
Även med glömda minnen.

Du är min riktning.

Nu skriver vi.

Någonälskaralltidmernågonälskaralltidmernågonälskaralltidmernågon
älskaralltid.

5 kommentarer:

  1. Du skriver lika underbart som alltid; känslor från fingerspetsar till tår.

    SvaraRadera
  2. Även den tunnaste historia kan få liv och energi om den bevaras och putsas. Inte för sin egen skull så klart utan för att komma till liv i någon form-inte nödvändigtvis som SANNINGEN! Kram/L8

    SvaraRadera
  3. Jag är här.
    Så klart!

    Tassar ut men lämnar kvar en stor kram.

    SvaraRadera
  4. Vilket ärligt, härligt bloggnammn.
    Lära känna långsamt.
    Alltid lika spännande läsa dina ord.

    SvaraRadera
  5. Så - tack - då är jag med igen! kram!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.