måndag, januari 24, 2011

De förklarande rösterna ovanför mitt huvud när 
jag som barn mötte någon på stadens gator.
"Hon är så blyg."
Jo, jag minns.
Klump inför främlingar och folksamlingar.
Skammen när jag grät.

Jag var blyg. Så länge.
Jag var fortfarande blyg.
Då.

2 kommentarer:

  1. Aj. Känner igen. Sista raden också.

    SvaraRadera
  2. tigerlilja: Tack, det betyder mycket för mig.

    Ändå, här står vi nu... tänker jag. Här står vi nu.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.