onsdag, februari 02, 2011

Att vara ledsen längst in i det hemligaste,
är besvärligt. Jag tror det är snudd på förbjudet.
Såvida du inte är ung. På riktigt.
Då är det mesta förlåtet.
Lite rörande. Nästan vackert. Fast sådant ser du
dumt nog inte själv just då.


Nu har jag varit på kurs (eller kallas det konferens?
nej, kurs) i två dagar (igen). Många människor,
lärda sådana och så jag och några till.
Förvirrar, eftersom jag säger "klokare" saker
än jag borde med min ynka "rang". Svarar trött att
nej, jag är ...
Ler och ler och ler. 


Livet blir trasigt för alla i perioder.
Men Gud, visst vet jag det!
Det finns alltid lösningar.
Det vet Alla som månar om människan.
Men vi som sätter det värdefulla i centrum,
vill ofta också vara där själv.
Någon hamnar underst.
Tänker jag i tysthet, eftersom jag vet hur det
känns att kippa efter luft.

Jag vill inte förstå. Jag vill inte ens bli tröstad.
Såvida inte den som torkar mina tårar också
själv gråter.
Någonting i min tillit är skadat.
Ändå är det ordet det finaste jag vet. Att lita till.
All tid.

Jag vill inte alls. Det är därför jag försöker skriva.
Lämna av mig. Här.

7 kommentarer:

  1. Tilliten är slut, fast det är fel för den har aldrig funnits-missade den fasen i min personlighetsutveckling. Att lita på-skulle inte tro det-asgarvar rått. Fast innerst innerst inne är det väl det jag vill. Hitta ngn som jag vågar vågar lita på-ha tillit. Du har rätt det är ett fint ord. Fnyser gärna när det handlar om mina känslor. Andras är helt ok. Tillitsfulla kramar/L8

    SvaraRadera
  2. Jag grät en skvätt i lördags, tyst... utan att vilja tröstas av andra än nallen jag fått låna av Yngsteman...

    Avskyr när folk sätter sig på en och tycker de vet bäst... och behandlar en som ett barn, fast de inte har någon rätt att göra det!

    Då är det bara nallen som kan trösta... det nedtryckta barnet inom mig...

    Kramar från mig <3<3<3

    SvaraRadera
  3. Tillit kan vara det vackraste ordet, den starkaste känslan. I kärlek. Och när den kraschar, demoleras i vrede, blir det svart. Det lilla ängsliga, envisa ljuset flämtar i den närheten. Att få tröst är stort. *klappar lite försiktigt*

    SvaraRadera
  4. Funderar på om jag verkligen kan känna äkta tillit längre? Nä, tror inte det. Inte fullt ut i alla fall.

    Men visst var det fint när man kunde, synd att det alltid slutade med smärta.

    *Varma kramar*

    SvaraRadera
  5. Det här livet är rörigt,och så försöker dom ordna oss i grader, över och under- läen. Och är man för stor för sin roll, kan man spela spela spela det, ibland får man bli hel och stor så, andra gåner nöter systemen ner dig så att du lägger dig tillrätta. Det är allt annat är effektivt för den kreativa fortsättningen för LANDET. Vad göra?

    SvaraRadera
  6. @Mrs S: Ja, det här livet är rörigt. Bara att acceptera... eller bråka, sucka, gråta, skriva.

    SvaraRadera
  7. Jag finner inte orden just nu, skulle vilja ge en bra och klok kommentar på detta fina inlägg. Men blir samtidigt lite beklämd över det där du skriver om "rang". Som om du inte skulle vara god nog. Det är du. Sannerligen... /Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.