onsdag, februari 23, 2011

Hur kan en stad få mig att falla?
Jag är så oförberedd på detta att
tårarna rinner.
Det är människorna, pulsen, närheten.
Det är snön, kaffet, ljudet av
tunnelbanetågen.
Det är parkerna och trafiken.

Det är St Paul's Chapel som
står där oförstörd.
Det är höjden på det som ska komma.

Det är han som sitter och skriver
på sin roman,
hon som spelar jazz på pianot.

Jag faller och önskar att du tog emot.

6 kommentarer:

  1. Vidgade vyer är häftiga saker, eller hur?

    Tänk om man kunde låta sig uppleva det varje dag, att vara så mottaglig för intryck även på "tråkiga" hemmaplan. Att falla lite var dag, det skulle vi må gott av.

    Bara så du vet så är jag fortfarande vansinnigt avundsjuk, så egentligen har jag ingen lust alls att skriva hos dig :)

    SvaraRadera
  2. Åh du förmedlar känslan så bra. Att det är på riktigt. /L8

    SvaraRadera
  3. Sitter här i natten och försöker föreställa mig hur du vandrar omkring bland New Yorks skyskrapor. En värld i världen...

    SvaraRadera
  4. En stad kan få en på fall.. Handlöst. Som om det vore hemma. Eller bara ren kärlek.
    Så kände jag för BArcelona, och jag avundas dit fall
    Res väl

    SvaraRadera
  5. Det är som jag i Bangkok. Mitt hjärtas stad. Minus kapellet och plus några andra saker.

    Kramar till dig!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.