onsdag, februari 16, 2011

Jag längtar hem innan jag ens har
börjat packa.
Ett annat ord för sådant är resfeber.
Och dåligt samvete, att låta sig
övertalas att överhuvudtaget flyga trots
att världen ser ut som den gör.
Jag försöker rädda min lilla, genom att
fördärva den stora.
En vansinnig kompromiss.

Som straff bet jag av en tand i morse.
Det gör ont. Riktigt ont.
Ändå får någon annan som skriker högre
gå före mig. Min akuttid flyttas
till imorgon.

Mina bloggar är anonyma.
Ber inte om att få lösningar serverade.
Bara gömställen att lämna ord på.
Så att du kan känna igen dig
och se mig.
Så att vi kan känna igen oss.

Idag tänkte jag för första gången gråta över
min förbaskade nacke och ständiga värk.
Över mina armar som inte vill.
Men kanske blir du rädd för sådant, tror att jag är
svag och inte skulle orka något.
Du tror så fel.
Jag orkar allt och skrattar ofta.
När inte tanden gör ont.

Du borde kunna höra det.

Jag skulle vilja vara precis sådan som jag är.
All Tid.

Jag skulle vilja veta hur det är
när skarvar inte syns.

4 kommentarer:

  1. Flyg du - och gläd dig åt att molnen ser ut som vispgrädde, och den fantastiska känslan över att det faktiskt fungerar. Lite barn på nytt. Du äter ju palsternackor för allt i världen!
    Och jag hoppas tanden fixas snabbt!

    SvaraRadera
  2. Känner så igen mig i din tankegång. Visst har vi vår värk att kämpa med/mot. Men den är inte det vi är, även om den trots allt är en del av oss. Ibland undrar jag om den inte faktiskt till och med medverkat till att gör mig till en starkare människa än den jag var innan...

    SvaraRadera
  3. Är du ute och flyger? Det gör du rätt i. På alla plan behöver vi det ibland. Lyfta. Se att det faktiskt bär. Saknade dina ord för mycket för att stå emot besökslusten nu :-)
    Försöker komma tillbaka till skrivandet men det är nog inte dags än. Kram på dig.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.