söndag, februari 06, 2011

Jag vet att det är rädsla som får mig
att tiga. Jag håller hårt i orden nu.
Korta stunder hotar de att spränga tillvaron.
Så samlar jag ihop. Går vidare.
Med fler.
En tanke bär mig.
Det är den första, den som var enkel.
Den som sa "Självklart."

Nej, jag vill inte ha "goda råd".
Min historia är annorlunda.
Eller, jag är.
Vi är alla. Visst.

Som silvercirklar går de in i varandra.
Hjärtats sorg.
Och varats.
Sammanlänkade.
Jag är god nog. I mina ögon. Kanske i dina.
Jo, jag vet.
Men tänk, att hela tiden bli tagen för något annat,
behöva förklara.

Detta som en parentes.
Det är inte därför jag är ledsen.
Inte alls.
Jag är bara rädd för min skugga.

7 kommentarer:

  1. Och nu kommer superfåniga glättiga gladmymlan med en säkerligen rätt ytlig kommentar;-)
    Men...
    Jag tänker på allt i mitt liv, som en vägkorsning.
    Vägen delar sig och ett håll går mot en mörk skog och regn, medans andra vägen, leder mot en ljus sommaräng.

    Jag tittar/ sneglar ibland mot den där regniga mörka skogsvägen,
    men vet ju, ser ju, vart den leder.
    Går jag ditåt, får jag halva livets ånger grubbel bitterhet sorg över mej... Nä vill jag jue inte;)
    så jag går mot sommarängen och sjunger på min favvolåt( med rörelser)
    " jag har kastat alla sorger bakom min rygg, o jag ser dom inte mer, jag ser dom inte. Mer, ja jag har kastat alla sorger bakom min rygg o jag ser dom aldrig meeer( o så upp mä armar i luften o vifta likt en cabare-artist OBS viktigt;-)
    " jag ä så lyyycklig jag ä så lyycklig, både måndag tisda onsda torsda freda lörda sönda ja jag ä lyycklig lycklig hela veckan lååång"
    på bästa fräslningsarme' man'er ,
    oh jobbigt att skriva;-)
    kanske kommer synderna smygande längs med husgrunden, men då sjunger jag för full hals igen!

    Fånigt men lite nallepuh stuk " varför gå o va ledsen, när man kan vara glad;-)
    vägra " bakåt" släpp det, bara framåt!
    Stora kramen från optimist-gladmymlan))

    SvaraRadera
  2. Sorgen är min ständiga följeslagare, just nu sackar han lite i spåret men kommer tids nog ifatt.
    De dagar han inte äger mig är som nu ljusa, hoppfulla och en aning meningslösa.
    Har kanske eller kanske inte accepterat att det blev så här.
    I mina vildaste drömmar var det inte så utan...ja vad?
    Vaknar svettig i sängen och försöker hålla kvar bilden av den som bleknar bort alltmer...
    Fast där under framträder bilden glasklar.
    Söndagsmorgonkram/L8

    SvaraRadera
  3. Din skugga är vacker, var inte rädd för den.

    SvaraRadera
  4. Jag är rädd för min cancerskugga.
    Den ska bort!

    SvaraRadera
  5. Om jag hade kunnat skriva så vackert som du, hade jag kunnat skriva varenda ord. För det finns inget ord i ditt inlägg som inte kunnat vara mitt. Och för mig är skuggan längtans skugga, att se bakåt är förödande, att längta framåt är skrämmande. För mig.
    Ljus och glädje önskar jag dig!

    SvaraRadera
  6. Har tänkt på det där med rädsla. Låtit den styra och ställa alldeles för mycket. Saker ting händer vare sig man vill eller inte, oroar sig eller inte. Måste vara bättre att leva utan den. Funderar faktiskt på att säga upp bekantskapen med den.

    Jaa, banne mig...

    SvaraRadera
  7. @gladmymlan: Du är aldrig superfånig och det du skriver är bra!!! Jag är glad :D att det fungerar för dig nu, säkert är det rätt väg för många. Jag har faktiskt gjort likadant, länge. Ett liv för somliga. Men, och detta är ett men som gäller mig, inte alla, jag sprang fort och jorden är rund. Man kommer tillbaka till ursprunget förr eller senare. Så jag halkade in på de mörka stigarna bakifrån (och då är de inte skyltade).

    Det är ok. Allt är inte av ondo, för att det gör ont. Det går att hantera! Tack raraste du för att du bryr dig om <3 Kramar!!

    @L8: Jag blev tårögd, av detta. Just så, just så är det. Kram <3

    @Oslo: Ja, vacker, ett skrimrande minne. Men skrämmer ändå... Jag vill bli vän med den <3

    @fighter: Går det att bli vän med en cancerskugga? Åh, jag vet inte hur allt fungerar. Det finns inga svar som gäller oss alla. Önskar jag kunde trösta och lugna dig. Varmaste kramen <3

    @tigerlilja: Det är så förunderligt trösterikt att du finns. Att du som bär ditt, delar med dig och sedan också ser mitt. Hur orden vi hittar kan delas.
    Det du skriver om längtan... ja, så är det. Jag tänker osökt på min mamma, på hur hennes längtan såg ut för kanske 15 år sedan...

    Kyndelsemäss har varit. Idag ska jag plocka ner en krubba och tända några ljus. <3

    @baravara: Nej, inte leva utan den. Inte så. Rädsla är bra, den har sin funktion. Men kanske lära känna den... se vad den bottnar i, förstå. Det gör ont på vägen, så får det vara.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.