torsdag, mars 24, 2011

Det är ju inte jag som gråter just nu.
Inte ens snörvlar gör jag i vårsolen.
Vinden liksom sveper bort marorna.
Jag följer bara stigen, stannar upp vid
mina bagateller, ser tiden ätas upp.
Långsamt.
Egna petitesser och andras sorg,
så fylls dagarna.

Det är en märklig värld och jag
blir mindre klok ju mer jag vet.

5 kommentarer:

  1. Ja visst är det en märklig värld vi lever i.
    Å däremellan underbar...

    Varm kram!

    SvaraRadera
  2. Ju mindre jag försöker förstå, desto bättre blir det många gånger då...

    SvaraRadera
  3. Stigen slingrar utan kompass. Kanske får man älska en gång till? /L8

    SvaraRadera
  4. För en gångs skull har du fel :) Det är nog möjligt att dina tankar förändrar världen. En mycket liten del av den kanske. Men förändring är en stor sak.
    Tack.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.