tisdag, mars 01, 2011

Hemkomst är stillsamt.
Stegen får förbli dröjande, jag
mäktar inte springa. Varken bort
eller mot min kärna.
Staden finns i mitt hjärta,
som en funnen bit. Jag är fortfarande
överrumplad, något helare.
Säger inte många ord till någon,
sådant kan dels tråka ut, dels väcka
slumrande avundsjuka.

När jag far inom lilla samhället får
jag en kort sekund ångest över den
dolda småskaligheten.
Men lugnar mig när jag inser att delaktighet
är frivillig, kan pausas.
Jag är och förblir udda, det är så.
Sätter mig i bilen, far hem till min tisdag,
hästhagar, storkok och brödbak.
Brygger kaffe och tänder stearinljus.

Hur har du det? Hur vill du ha det?
Åh, måste jag svara på det?
Jag vill bara att det blir bra.
Sedan.

4 kommentarer:

  1. Alltid dessa kontraster, tydligare ibland. Hjärtskärande och/eller nedtonade, knappt märkbara. Den lilla stenen i skon. Och tanken på den lilla diamanten som ligger och gnistrar långt borta.
    Bra dagar ser väldigt olika ut.
    Kram.

    SvaraRadera
  2. att en sån enkel önskan kan vara så svår...

    SvaraRadera
  3. välkommen hem kram får du i alla fall från mig

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.