onsdag, mars 16, 2011

Och jag skriver:
Fråga mig inte hur jag mår längst in,
det vet jag inte.
Jag vet verkligen inte för det är ju inte så
att jag skulle vilja byta med någon.
Inte på något plan.
Låt mig bara slippa svara.
Jag känner mig avtrubbad, tårfri,
som om livet i sig självt är den där medicinen
som dämpar vågorna.
Jag ser inte framåt i yrsel,
drömmer inte bakåt.
Sväljer ångesten över vad jag vågade minnas,
gläds vissa dagar åt orden som hittade mig.
Min intuition har ofta varit rätt,
det är en tröst.
Framtiden kommer att bli.
Hur vet jag inte, men jag ber att den blir.
Blir rätt för alla.
Mycket, så mycket handlar om tillit.
Om att inse vem jag var.
Om långsamhet.
Om att se
det jag redan ser.

6 kommentarer:

  1. Är det kanske så att det gör för ont att stanna upp och fråga sig vad som är viktigt och vad man egentligen vill...

    SvaraRadera
  2. Hej Regnnatt! Tusen tack för de varma orden på min blogg :) De värmde mitt hjärta.

    Nu ska jag kika runt hos dig!

    SvaraRadera
  3. Det händer att jag förbannar att intuitionen hade rätt. Men någon sorts sanning är bättre än alternativet. Det händer att jag funderar på val som kunde gjorts annorlunda, onödigt, visst.
    Och frågan vem jag var hänger ihop med vem jag är och vem jag kanske blir. Och framåt kan jag inte se.
    Som du säger - tillit. Förtvivlans tillit. Förtröstans också, kanske.

    SvaraRadera
  4. Intuitionen har alltid alltid rätt. Sen kan man se det som en förbannelse eller en fantastisk gåva. Jag vacklar mellan ståndpunkter men tillåter mig det. Sen kan man ju välja att inte lyssna också./L8

    SvaraRadera
  5. Livet som medicin.

    Ja, fan.

    Livet som medicin!!!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.