tisdag, mars 22, 2011

Varje dag vill jag skriva. Jo, det är så.
Varje dag.
Men det krävs lite för mycket mod emellanåt
när man ska dela med sig av tankar som är
om ingenting.

Ordlös.

Lever ni någonsin i pausen? Med armarna
sträckta framför er i ett "skjutdetinimorgondagen"
tänk?

Solen skiner här, fåglarna sjunger, vinden är iskall.
Innan jag strax kör hemifrån ska jag hänga tvätt. Ute.
Mellan björkarna. Och ta fram lite av peston
vi gjorde på sommarens basilika.

Ingentingtankaringentingtankaringenting.
Snälla säg att ni också har sådana.

7 kommentarer:

  1. Ibland... ;)
    Tystnaden är skön ibland.
    Tänker på Dig!
    <3

    SvaraRadera
  2. Ibland hittar inte orden fram. Förstår känslan av att vilja dock.

    :)

    (Men jag tycker du är väldigt modig, faktiskt!)

    SvaraRadera
  3. ingentingtankar... näej. Men jag önskar innerligt att jag hade. Mina helatidenstarkatankar är rent ut sagt skitjobbiga...

    SvaraRadera
  4. Jo då, jag lever i pausen. Jag tror det var hos John le Carre jag hittade uttrycket ein Flucht nach vorn. Trots usel tyska tror jag att det är ungefär så. Att dröjande ta sig framåt.

    SvaraRadera
  5. man behöver pausen för att återhämta sig, det tror jag på. och emellanåt måste man lyssna mer än man talar

    SvaraRadera
  6. varje dag, varje dag, hos oss var vinden faktiskt varm det var VÅR i luften

    SvaraRadera
  7. oh jag önskar...
    min hjärna går på "överhettning" allt som oftast.
    alldeles för mycket om alldeles för triviala saker.
    hela tiden.
    det maler och maler, ingen ro ingen vila,
    önskar så jag kunde lära mej att tysta dom ibland.
    kram!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.