måndag, april 11, 2011

Ärren var det ju.
Ärren.

Min svärmor skrev dagbok.
5-årskalendrar. Ett par år efter hennes död
städade vi givetvis undan och bläddrade igenom.
Inga dagböcker förblir stängda för evigt,
alla skriver vi för någon, till någon.
Och att hon skrev, det höll hon långt ifrån hemligt.

Den ena boken efter den andra,
alla med identisk utsida,
fyllda,
med nära nog identisk insida.

Dag följde dag, 5 rader för varje.
Vädret soligt. Eller regnigt.
Blommor som blommade.
Eller vissnade.
Alla timmar fina.
Ingen saknad.
Ingen avund.
Ingen sorg.

Hennes ord. Och kanske tillvaron
så som hon ville den skulle se ut.
Men inte sådan den var.

_________

Om jag enbart skrev ned det glättiga
eller lika illa, enbart erkände tårar, då
skulle detta aldrig bli den hjälp för minnet
som kan behövas.
Det vet ju jag som kan det där med glömska.

Tänk om jag då, för hundra år sedan,
ärligt hade hittat ord,
inte bränt och förträngt.
Tänk om jag sedan hade kunnat läsa,
förstå min rädsla.

Jag granskar mig själv, tittar bakåt på
vita streck och sköra linjer.
Och det jag skriver idag, vill jag påminna mig själv om,
är sådant som jag och kanske någon mer kommer att
kunna återvända till.
En dagbok, visserligen namnlös
och kryptisk men just därför också, öppen för alla.
När något händer, när detta tar slut,
så som det till sist alltid gör, då har jag kanske ännu inte tagit
beslutet att radera.

Då finns mina ord.
Här inne.
Där ute.

Så gör jag med mina ärr.

4 kommentarer:

  1. Min farbror skriver som din svärmor... dag efter dag, till vilken nytta kan jag undra... jag glömmer ofta sådana detaljer, ser dem kanske i mina foton numera... men det viktigaste jag skriver ned är det mitt hjärta viskar i det tysta...

    Kramar från mig <3<3<3

    SvaraRadera
  2. jag skrev dagbok i en väldans massa år. Om tankar,känslor och vad som hände i mitt liv. Att skriva upp om blommorna blommar eller vissnar gjorde jag dock inte...i bland hamnar jag i högarna av dessa dagböcker...där det andas dåtid..jag tycker om att sitta o läsa dessa rader..skrivna av mig själv.. från mitt innersta..dessa ord o rader kommer säkert mina barn sen att läsa <3

    SvaraRadera
  3. Hade en vän som skrev dagbok varje dag hela sitt vuxna liv. Det händer att jag undrar hur han såg sin tillvaro. Tror han var mer uppriktig.
    Nyligen läste jag en del som jag skrivit när en del av livet rasade, jag minns allt, och ändå har förstås orden en skugga över sig. Ordens legobitar hakar i varandra, syns tydligt och döljer ändå det som måste dämpas. Men aldrig att jag raderar för någon annans skull. Mina ord är mina.
    Till döden.

    SvaraRadera
  4. Modigt att skriva det som verkligen är.
    Tragiskt att skriva som man vill att det ska vara.
    Själv delar jag på mina skrivna ord - i det privata och det mer offentliga:
    Men att skriva är att minnas och att gå vidare.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.