torsdag, april 14, 2011

Jag drömde att vi skulle vandra. På fjället. Äntligen.
Vilka Vi Var är lite suddigt, men det var många som trängdes.
Bara jag var förberedd.
Bara jag hade packningen klar,
bara jag hittade kängorna och kunde rutten.
Tiden gick. Till sist hann vi med en halv dagstur,
sedan gick tåget hem.

Nu försöker jag skaka av mig detta kontrollbehov.
I vaket tillstånd.
Någon annan får styra,
jag måste inse innebörden i Tillit.
Omigen denna tillit.
En halv dag är bättre än ingen dag alls.

Jag längtar efter att gå.
Längtar efter den kryssade leden,
efter oändlighet som inte är skrämmande.

Jag tror det var på fjället den sommaren som de första minnena
knackade på. När jag bar på min livlina i tysthet.
Då innan det började regna.

3 kommentarer:

  1. Tänk. Tänk ändå…
    …vilken process av tankar du har gått igenom och rannsakat.

    Jag har varit med i stort sett från din bloggstart.
    Du har gjort en fantastisk inre resa som du dessutom generöst har delat med dig av till oss härinne. Vackra, sköra tankar som du spiller över till ord. Tack för det.

    Du har dessutom en av bloggvärldens absolut vackraste namn – Regnnatt…
    Jag är glad över att kalla dig min osynliga vän i sfären…
    Jag måste bara påminna mig själv och tala om det också.

    Hjärtar dig, det gör jag.


    /Marie

    SvaraRadera
  2. Är en sen medvandrare. Kanske en halvdagsvandrare. Men det vet jag, att det är tryggt att gå en rösad led. I gott sällskap.
    Kram.

    SvaraRadera
  3. Och jag är här. Ibland lite tyst. Inatt besteg jag Kebne Kaise. Jag ville göra det igen, men jag fick inte gå samma väg som jag nyss gått. Jag blev arg och ledsen. Sen vaknade jag.

    Vi reser på natten och vi reser om dagen. Jag älskar dina vackra tankar som jag får dela i dina vackra ord.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.