torsdag, april 07, 2011

Långsamt är bra,
det självklara finns ju oavsett hastigheten
och vissa människor tar jag plats i med självisk
pondus på samma sätt som jag öppnar min
dörr för andra, omfamnar själarna.
De som står där och låter leendet anas.

Men vem är det som ska Lära känna?
Jag själv? Mig själv?
Den trevande sanningen måste isåfall
bokstaveras.

Det vackraste hjärtat är trasigt.
Ur ett sådant flödar ärligheten,
ingen syster duktig bryr sig om fasaderna
just då när sårkanterna inte orkar mötas över det
öppna som bultar.

Allt läker, det vet vi som varit där. I ärren sitter våra minnen.

Vad gör vi med dem?

5 kommentarer:

  1. själv söker jag visdom bland mina ärr, men just nu ger de ingen tröst...att veta och att tro kan ibland vara motsatser

    fint du skriver

    SvaraRadera
  2. Undrar också. Somliga ärr har sin egen skönhet, andra är mer svårläkta, går lätt upp. Är lätta att peta i.
    Men långsamhetens möte, att öppna dörren och omfamna själen - det är vackert att bära i ett trasigt hjärta. Tack för det. Eftertänksamhet.

    SvaraRadera
  3. Jaget är av komplex natur. Gott så, tycker jag.
    Vill inte påstå att vi är våra minnen, men vi hjälper till att forma vår "sanning".

    Jag försöker ständigt intala mig själv, härifrån och nu...


    /Marie

    SvaraRadera
  4. Utan ärr vore vi perfekta... och vem kan leva med någon som är perfekt?

    Kramar från mig <3<3<3

    SvaraRadera
  5. Hej! jag vilar lite från tankar och ord. Hittar mina revor och hoppas på snar ärrvävnad./L8

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.