tisdag, maj 03, 2011

Det är det vardagliga som binder oss samman.
Verkligen, jag menar det och ändå skriver jag
inte tillräckligt om det. Förlåt.

Här snöar det inte, men vi har haft två
frostnätter på rad, som om naturen varsamt
vill klargöra vem som bestämmer.
Ännu har jag inte rusat ner till växthuset för att se
hur det möjligtvis slokar där, utan istället bara resolut flyttat in
tomatplantorna, som hänger med bladen lite,
från uterummet till största rummet.
De ska nog klara sig.
Vissa mornar är jag full av tillförsikt.

Tänker på en underbar bloggväns vackra ord,
om att visa sin bräcklighet. Jag gör det. Just så.
Är vi vänner ändå? Jag vill så mycket, både ge och få.
Och jag är på riktigt.
Jag lovar.

5 kommentarer:

  1. Som jag älskar den grå vardagen :-D I mina ögon har den alla färger som finns på paletten!

    Kramar <3<3<3<3

    SvaraRadera
  2. *stryker lite stilla över kinden* - utan bräcklighet tror jag inte att sann vänskap finns.
    På allvar.
    Och jag tror tomater är tuffare än dom låtsas.

    SvaraRadera
  3. Vad skönt uttryckt - naturen klargör varsamt vem som bestämmer. Så bra.

    Den här dagen har rymt snö, regn, sol, vind, hagel, regn och nu klarblå himmel igen. Märkligt, men vackert.

    SvaraRadera
  4. Vackra ord. & Tack snälla för din kärlek hos mig! L.O.V.E

    SvaraRadera
  5. Din kan aldrig bli grå och alldaglig, jag vet det :-D

    Du har en egen ton bland alla färgerna på min palett!

    Kram <3<3<3

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.