måndag, maj 16, 2011

Själsliga kriser förändrar.
Jag ser mig själv i spegeln,
låter blicken dröja kvar.
Lite mörkare, lite ledsnare,
tunnare,
men också lite kaxigare.

Som om all den ungdom som
envist höll sig kvar,
stannade bara just så länge att den hann påminna.
Lät oss hitta rätt och därefter sorgset
visade själen att den kunde rista
sina spår.

Var är du som en gång
ville finnas här
och
värma?

Var är du?

13 kommentarer:

  1. åh så vackert och bra du beskriver det. Precis så är det ju. Lite mörkare, lite ledsnare men ändå kaxigare. Det var just det som blev att jag blev ett brustet halleluja. Fortfarande glad över livet men med med svärta.

    SvaraRadera
  2. Ja, visst är det så att man både på in- och utsidan förändras. Men ändå skönjer det som varit. Det kommer nog alltid finnas där...

    SvaraRadera
  3. Själv finner jag mig själv allt mer... bland djuren och gården...

    Kramar <3<3<3

    SvaraRadera
  4. Stycket längst upp var fint. Så sant. Du är bra på sådana stycken.

    SvaraRadera
  5. Kanske inte tunnare, men mörkare blick, absolut ja.
    Och frågan 'var är du?' skär rakt igenom det man ville, det man borde, det som blev.
    Och var är jag?

    SvaraRadera
  6. Letar i skuggorna just nu./L8

    SvaraRadera
  7. Tack för dina ord. Jag läser. Alltid. Både Här, och där.
    Finaste kramar och tankar!
    /rikki

    SvaraRadera
  8. Ett Brustet Halleluja - Ditt namn är så vackert och säger just hur det är, jublet kommer alltid få finnas, bara klangen kanske förändras. (Och jag hör Leonard sjunga, så starkt förknippad med detta trasade)<3

    Anna - Vi förändras och ändå är vi just Vi :)

    Pennelina - Ja, jag tror verkligen du gör det! Allting har sin tid :) Kram <3

    Froste - <3

    tigerlilja - Jag faller, oplanerat och handlöst. Frågan skär rakt igenom allt, just som du skriver... Kram <3

    L8 - Jag sitter här och väntar, läser ditt <3

    Rikki - Jag tror vetskapen om läsandet är det som helar mest. Mer än skrivandet i sig. För vad skulle orden vara värda om inte någon såg dess form?

    Vi skriver, vi läser. Finaste Du <3

    SvaraRadera
  9. Jag läste Tomas Sjödins bok "ett brustet halleluja" där han skriver att han "snott" titeln från Leonards låt, så det blev naturligt att lyssna på låten när jag läste boken. Sen följde låten med under allt det jobbiga och namnet var så självklart när jag valde.

    Tack igen för att du delar. Du formulerar det så mycket vackrare än vad jag kan.

    SvaraRadera
  10. Anonymos - Du finns fortfarande!
    Så bra :) och tack :) Jag har tittat efter dig!

    Ett Brustet Halleluja - Tack för dina ord, de kommer just när jag tvivlar på varför jag skriver alls. Så märkligt...
    Jag har inte läst den boken men nu ska den hamna på min lista. Jag tycker om honom, har bl.a. läst Väder, vind och livets allvar där han samtalar med Martin Lönnebo. Den boken gav mig ett lugn.
    Krya på dig!!!

    SvaraRadera
  11. Instämmer med alla föregående kommentarer. Så vackert, så berörande. Jag känner, det berör så mycket...

    Jag ser också något i spegeln som jag inte tidigare sett. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Känner att det du beskriver kanske kan vara precis det jag ser, men inte funnit orden för. Tack!

    Tur har jag haft, jag har funnit den som värmer. Men värmen räcker tyvärr inte alltid till, den inre smärtan finns där ändå även om den just i "värmestunden" kan lindras en hel del. Otur dock, att han bor så himla långt bort och att jag inte kan få lite värme varje dag.

    Tack för att du delar med dig, att vi får läsa dig. Du är fin. Du berör. Mycket.

    *kram* <3

    SvaraRadera
  12. Hei,
    litt tilfeldig kom jeg innom bloggen din, og du skriver så man kjenner det langt inn i sjelen.
    Vakkert.
    Vennlig hilsen Berit.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.