lördag, juni 25, 2011

Är det verkligen rätt detta?
Att viska om oro som aldrig
vill låta sig stillas?

Vad vill du med din blogg
skrev någon en gång?
Hon (tror jag, men det var anonymt,
rätt åt mig, jag är anonym också)
lät arg. Frågan förföljer mig,
jag var inte snabb nog
med svaret.

Jag vill att du läser skulle jag ha ropat.
Tyst skulle jag ha bett en bön
om att du faktiskt fanns.
Och förstod.

Vänskap kan vara så mycket.
Den kan vara våra ord här.
Bara det.

8 kommentarer:

  1. vilka svar är vi egentligen skyldiga andra? är det inte viktigast att vi kan svara oss själva...

    SvaraRadera
  2. Det som känns 'rätt' för den ena, kanske inte känns 'rätt' för den andre.... Tack för att DU finns till!

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Varför? Ständigt detta varför. Från andra. Låt bli att läsa då, säger jag. Jag läser med tacksamhet och igenkännande och bävan. Alltihop. Du betyder mycket för mig.
    Och jag är inte så säker på att någon av oss skulle vågat nå dit om vi så träffats irl. Närhet är inte geografi eller centimeter.
    Kram.

    SvaraRadera
  4. Som jag sagt: På din blogg är du drottning och härskat oemotsagd.

    Tycker vi inte om det behöver vi inte komma tillbaka... och du behöver inte känna dig illa till mods för det - för ännu fler skulle älska dig och din blogg om de bara visste att ni fans!

    Ska hälsa till underbara foxy, jag :-D

    Kramar från mig <3<3<3

    SvaraRadera
  5. Du är din egen redaktör.
    Det är alltså DU som bestämmer härinne.
    Om någon har problem med det – lämna sidan.

    Du är inte skyldig någon härinne en förklaring.
    Det är din blogg, dina ord.
    Vi som läser dig tror jag förstår…
    Igenkänningarna är många.
    Dessutom möter du dina läsare med stor värme och stort hjärta.

    Jag kan inte nog säga – jag är så glad att du finns.


    /Marie

    SvaraRadera
  6. Nu försökte jag mig på att svara er en och en... det blev lite blödigt och svamligt så jag strök bort för tillfället.

    Tack för att ni läser!!!! Vitsen med blogg är just att inte viska så tyst att ingen hör. Jag är innerligt glad för er, tacksam på djupet. Det är inte rätt att som här uttrycka det kollektivt, men ta det som ett litet tack i förskott.

    Grunden för riktiga möten lägger vi här. Vi lär känna. Långsamt.

    Kramar <3

    SvaraRadera
  7. Jag är oxå glad att du finns. Du ser mig på ett sätt få gör. Dina mildra, kloka ord värmer, stöttar.
    Du behöver inte svar på varför. Du skriver, vi kommer, lyssnar, kommenterar och bär dig med oss.
    Kram <3

    SvaraRadera
  8. Ett Brustet Halleluja - Tillsammans bär vi <3

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.