tisdag, juni 07, 2011

Det åskade igår vilket gjorde att jag kröp
till sängs utan att ha samlat tankarna här.
Inget nytt i det längre.
Jag hittar ständigt anledningar att
undvika mig själv.

Men urladdningar behövs och ger tillfälle till
vila utan skuld kan man kanske säga.
Det kommer mer snart, luften är tung och mörk.

I lördags var det barndop, ett nytt litet
brorsbarn. I begynnelsen en tilltrasslad historia
som inte hör hemma här. Nu har livet
fått nya fötter och tillställningen var
både mycket vacker och glad.

Och annars då?
Sex studenter väntar de närmaste dagarna,
fyra för många och jag vill inte gå,
undrar varför jag bjuds till det vackra folket som
får mig att bli osynlig.
Men så får man inte tänka i landet Duktig
där Jantelagen numera är svartmålad
och där vi förväntas sträcka på oss,
hur krumryggade vi än är.

Jag ser för mycket, vet att jag är ingen.
Inte bästa känslan att bära med sig när det
strax är dags för PU-samtal.

Stilla dig min själ.
De orden lånar jag.
Stilla dig.

5 kommentarer:

  1. Det är nästan så att man flyr spegeln varje dag.
    Så känns det från och till. Ack, ja...
    Inte blir det bättre av knallpulverväder heller.
    Väder har en tendens till att röra till det inre.
    I alla fall för mig.

    Jag blir helt matt av alla studenter du ska fira i dagarna. Jag är glad att jag slipper i år.

    Och du, du är allt annat än ingen...

    Kram!


    /Marie

    SvaraRadera
  2. känner igen mig i det där så mycket man borde göra alla kalas som man inte orkar gå på och att sträcka på ryggen fast man bara känner för att sova

    SvaraRadera
  3. Inte är du osynlig! Kan jag faktiskt inte föreställa mig. Vad andra ser är inte ditt ansvar.
    Men det är inte alltid en gåva att se mycket. Fast alternativet vore värre.
    Hoppas så att din själ stillar sig, mitt i bruset.
    Kram.

    SvaraRadera
  4. klart att du är någon! Du blir inte bjuden för att folket INTE vill ha dig där... Men usch ja vad jag förstår känslan. Ständigt känna sig utanför och malplacerad, till och med i sin egen familj/släkt. Fruktansvärt att känna att man inte syns att man inte är någon. Vet hur det är och lider med dig...

    Jag tycker åska är skönt för plötsligt kam man andas, Men jag är allt lite rädd när det kommer feta knallar som det gjorde igår. Skulle inte gå ut i det vädret precis.

    Du ÄR någon, glöm aldrig det! KRAM!

    SvaraRadera
  5. Marie - :)

    Mimmione - Ja, tröttheten tar liksom över både sinne och kropp så här års.

    tigerlilja - Alternativet vore värre, att inte se, jag tänker så med. Men önskar ibland att jag var generösare mot mig själv, det där med blidare ögon... Min själ verkar vandra i ett gungfly. Kram.

    puffan - Det gick inte att kommentera när jag läste din kommentar. Det är märkligt ibland, jag tror inte alltid vi själv är medvetna om när eller eller hur vi bär någon annan, men dina ord här blev mycket viktiga för mig. <3 Vill att du vet det! Och ja, jag tror du verkligen förstår. Kram!!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.