måndag, juni 27, 2011

Det där senaste var inte riktigt sant.
Livet är inte lugnt. Det är snällt, det är
vänskapligt, men det är först
och främst snabbt,
lite för snabbt.

Alla är glada, men också
stressade. Inför tal som ska hållas
(inte skrivna ännu), dikter som ska läsas,
tider som ska klaffa, sol som ska lysa,
färg som ska torka.
Jag är den som lyssnar, rättar, kör,
lyssnar igen, kör en sväng till,
fixar lite mat, kör en runda igen,
glömmer bort att jaga sniglar,
har lite vånda över att jag inte
tänker hålla eget tal (jag skulle
gråta, inte höras och jag har
aldrig drömt om att stå i rampljuset),
sitter i telefon, svarar på mejl
och lyssnar igen.

Och sedan läser jag nyheterna och ryser.
Kramar de mina och tänker att världen
där ute, helt nära, är grym,
att våra bekymmer här är ljuvliga,
att jag har så mycket att tacka för.

Yngste silade upp 10 flaskor
fläderblomssaft nu ikväll. Han och
flickvännen hade plockat i onsdags.

Vårt hus doftar sommar.
Mitt liv är så enkelt, jag
kan glädjas över drycken
vi sparar i frysen.
Sådant tackar jag för.

3 kommentarer:

  1. Kan känna igen mig lite i din beskrivning, nästan som ett nav. Och så är det så skört, det som är...

    SvaraRadera
  2. Ta det så lugnt du kan! Själv lyckades jag köra på en hund veckan Äldsta skulle gifta sig. Mycket låg hastighet och hunden klarade sig utmärkt, men ändå.

    SvaraRadera
  3. glimraskimra - Ja, som ett nav... Många skulle säga "så omodernt", men nav är nödvändiga.

    Livet är skört - två dagar, två tragiska olyckor, två släckta liv. Jag ryser.

    tigerlilja - Nu ska jag försöka ta det lite lugnare, kanske t.o.m. sitta i solen en stund imorgon.
    Jag backade in i en liten skåpbil (han påstår att han inte backade) mycket låg hastighet, obefintlig hastighet, buckla på hans skärm. Suck.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.