onsdag, juli 06, 2011

Dags att långsamt återvända till
vardagen. Till min verklighet tänkte
jag skriva, men det är ett osant uttryckt.
Det var mitt eget jag fanns i hela helgen,
magiskt, som taget ur en saga och
om något måste jag istället förstå
just detta, förankra mig i det.

Min verklighet.

Kanske kommer jag alltid att behöva
bära omkring på vetskapen om hur jag
en gång sprang för fort,
bära på insikten att jag skulle ha vågat
lita på det självklara.
Kanske.
Kanske men inte nödvändigtvis.
Istället glömmer jag måhända.
Glömskan är genetiskt, ligger och väntar
på mig i framtiden.

Jag såg kärlekens totala självklarhet
krönas i helgen.
En dag som började med otroligt ösregn,
som slutade med dundrande åska,
däremellan en klarblå himmel och från den under
några overkliga minuter det tunnaste
solregn som föll på paret i slottsparken,
just så som det skall vara i en saga.

Att berätta om detta det vackraste skulle
kunna uppta mycket tid, men är inte
mitt att skriva just här.
Vi lever inte våra barns liv, vi släpper dem fria,
denna blogg ska inte lämna ut andra än mig,
om ens det.

Jag stuvar undan hemliga minnen,
ber att få slippa gråta över dem mer.
Det gjorde aldrig någon nytta, riskerade
endast rasera så mycket.
Allt som har hänt,
inklusive denna sagolika helg,
följde på de steg jag tog.
Då.

4 kommentarer:

  1. vet inte vad jag ska skriva
    du kryper in under mitt skinn och jag känner mest en lust att gråta. Gråta för vad som blev och inte blev. En framtid som ingen vet något om.
    Skickar mina varmaste kramar

    SvaraRadera
  2. Känslosamt, vackert och ömtåligt!

    SvaraRadera
  3. Vackert, kära du. Starkt och så stråket av smärta. Tack för det också.
    Tänkte och hoppades mycket för dig i lördags.

    SvaraRadera
  4. Livet är förunderligt och ibland gäller det att bara vara, försöka ta till sig av det goda som finns runt omkring och kanske inte tänka för mycket på det som varit. /Kram!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.