torsdag, juli 07, 2011

Jag är bäst på ytterligheter.
På den omätliga glädjen
som vill ha varma leenden
och införstådda ögonkast.
På det bottenlösa allvaret i vilket
avgrundsvrål hörs och vill landa i
någon annan.
Där och Då finns jag,
ger och tar emot med stora gester.
Dessemellan försvinner min kontur.

Komprimerad till några få ord.

Just nu är jag stolt, lycklig & ganska lugn.
Säkert retar det någon.

Och inte vill jag väl förklara,
igenochigenochigen,
att allting har sitt pris?

Men så är det. Jag vet.

5 kommentarer:

  1. Du behöver inte förklara mer än du vill.
    Och man betalar i de mynt man har. Priset är satt.
    Kram.

    SvaraRadera
  2. Jag tröstas mycket av det, att man betalar i de mynt man har, i att priset är satt. Allt stavas Tillit, detta betydelsefulla ord. Kram (och tack)

    SvaraRadera
  3. Tigerlilja har så rätt.
    Jag nickar och håller med. Och påminner om nåd. Genom NÅD. Inte genom vad vi är/kan/gör utan genom nåd. Det är det största och vackraste.
    Därför behöver vi inte förklara för dom vi inte vill.

    SvaraRadera
  4. Tänk att konturen kan försvinna från den som äger dess kropp men inte för oss som tittar på från andra sidan. Sannolikheten att stolthet, lycka och lugn retas mer än smittas finner jag väldigt liten. Och nästintill obefintlig där det verkligen räknas.

    SvaraRadera
  5. anbylens - Åh, jag vet inte... eller jo du har delvis rätt. Det räknas inte! Retar gör det, det ser jag tydligt tyvärr. Men ok, det räknas inte, det handlar om människor som inte är viktiga i mitt liv idag. Det räknas inte!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.