tisdag, juli 19, 2011

Jag går framåt. En dag kommer du
kanske att följa mig med blicken.

Tills dess finns ännu lite att skriva ner här,
apropå detta med att släppa ut sådant som
oroar. Som skaver, som inte syns på ytan,
sådant vi inte benämner "lycka".
Ni ska få ta del av något vackert.
Och jag tänker att blogga,
det gör man inte
förgäves.

En dröm.
Om mig, inte av mig.



"Käraste vännen min,

Jag hade en sådan stark dröm igår natt. Hur tydlig som helst. Jag hade precis läst ditt brev innan jag somnade, tittat på våra ljus hos min Maria och tänkt på dig.

I drömmen är jag i ett stort parkeringshus. En bit ifrån mig står en lastbil med ett enormt vitt skåp. Långtradarsläp, typ. Av okänd anledning har jag har apterat en sprängladdning i den, på den övre delen av ena långsidesväggen. Jag står en bit ifrån och har en fjärrstyrd avlösare i handen. Jag vet att jag måste trycka men jag vet inte varför. Det finns ingen rädsla där, då. Bara detta: Det här är min uppgift. Typ. Så jag trycker. Poff! låter det från bilen. Den rör sig en aning men ingen synlig explosion. Jag tänker: Shit, nu har jag förstört en lastbil som inte är min!
Och jag vet inte varför. Jag VET verkligen inte det. Efter en stund kommer några människor. Ansiktslösa icke-personer. De går fram till bilen och jag smyger efter. Fortfarande med fjärravlösaren i handen. De öppnar de höga hela-vägen-upp-dörrarna och jag våndas. Ut väller tjock, svart rök. Mängder. Men det luktar inte brand. Det syns inga lågor. När röken stigit upp och försvunnit kan jag titta in i bilen. Jag ser lasten, möbler och lådor och lampor och grejer. Allt är intakt. Inget skadat. Lite sotspår bara. Ytterst lite. Det är allt.

Jag undrar över drömmens budskap men kan inte hitta den uppenbara förklaringen i något hos mig själv.

Så läser jag ditt brev igen. På morgonen. Och där står dina rader: "Så länge har jag tänkt att mina mörkaste tankar måste ut."

Jag ler stort och förstår. Det är du som är den stora vita lastbilen. Som rymmer så mycket. :-) 
Och inget är skadat. 
Allt är intakt. 
Det var bara tjock, svart rök som behövde komma ut.
:-)"





Precis så är det.
Min livlina fattas mig nog fortfarande.

Men mycket är bra. Intakt.

6 kommentarer:

  1. Jag går oxå framåt. Men har gett upp hoppet om att mina steg följs av någon. Och din livlina är du.

    Alltid du.

    Precis som min alltid måste vara jag, trots att det ofta är det svåraste.

    SvaraRadera
  2. alla behöver vi "pysa" av oss ibland. Ingen orkar bära sig själv ensam berättade en härom kvällen. Och så är det. Det finns alltid någon vi pratar av oss med, skriftligt... muntligt...

    SvaraRadera
  3. Din livlina finns inom dig. Tro på det.
    Texten fick mig att minnas något du skrev på din förra blogg... Jag ryser.

    Allt det bästa till dig.


    /Marie

    SvaraRadera
  4. Stor kram för att du delar med dig...

    SvaraRadera
  5. Ibland kan drömmar tydas så lätt. Ibland inte...

    SvaraRadera
  6. Ibland när jag läser här är det som om jag skrivit det själv. Vi delar så många sanningar.
    Kram&kärlek till dig....Vi krigar vidare till vi syns oki?...L.O.V.E

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.