torsdag, juli 21, 2011

Vi går hundrundor i skog
och mark. Jag har med mig korgen,
utifall att vi skulle snubbla över kantarellgömmor.
Det gör vi självklart inte. Man ska antagligen vara
uppväxt med sådant för att veta. Jag minns
istället björnbärsbuskar som revs och
hjortronmyrar som var så oändliga att vi gick vilse.
Mina barn har, ska därefter tilläggas,
aldrig behövt plocka bär om de inte
velat.

Vem skriver någonsin något vackert
om hur du inte hittar det du söker och
hur rädd du är för att ens lita på det du ser?
En handfull riktigt gula skatter tar vi hem men
jag fegar och har ännu inte stekt upp dem.
De ligger på köksbänken.
Ser också vad jag först tänker är stolt fjällskivling,
men ve och fasa jag blir säker på att det är
en panterflugsvamp och nästan illamående
vid tanken på att jag kunde ha gjort fel.

Det blir vildhallon i korgen.
Röda små underverk.
Kanske kommer jag till skott och
tar in vinbären senare.
Nu regnar det, kaffet är starkt,
jag vill läsa mig bort en stund.

1 kommentar:

  1. Den där osäkerheten är det nog många som känner angående vilka som är ätliga resp. oätliga svampar! Jag gör som du... håller mig till sånt som jag är 100% säker på.
    Tar jag en korg med mig på hundpromenaden hittar jag garanterat.... ingenting av skogens guld. Typiskt ;-)

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.