onsdag, augusti 31, 2011

Det finns så många dagar.
Så många liv.
Och jag kan inte fånga dem.
Därför är jag tyst.

Och samtidigt, jag inser att det
finns, borde finnas, ett ansvar
hos oss som skriver så att andra
kommer nära.
Man går inte sin väg.
Inte utan att ta farväl.
Jag går inte min väg.

Åh, om du läser, om du verkligen
saknade det som ingenting är,
förlåt, förlåt.

Nu har jag andats.
Lyssnat till tystnaden,
läst ord som är äldre än våra.

Och i den mörkaste natten tänker jag -
Jag vill att du vaknar.
Jag vill.

3 kommentarer:

  1. jag vaknade. hittade hit. Fann dina ord igen. Orden lika spröda som mitt hjärta i natt. Min älskade gick ner å gör den bästa medicinen mot sömnlöshet; varm choklad. <3 jag finns här. Tänker på dig. Lovar att vara flythjälp. Kramar jag vaknade. hittade hit. Fann dina ord igen. Orden lika spröda som mitt hjärta i natt. Min älskade gick ner å gör den bästa medicinen mot sömnlöshet; varm choklad. <3 jag finns här. Tänker på dig. Lovar att vara flythjälp. Kramar

    SvaraRadera
  2. Du behöver andas och läsa annat. Bra så. Men väldigt tacksam är jag att du skriver igen.
    Det är inte 'ingenting'. Det kan vara just den där skillnaden som puffar tankarna åt ett annat håll. Det är stort för mig.
    Kram.

    SvaraRadera
  3. Ibland är det nog att andas...

    Kramar från mig <3<3<3

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.