söndag, augusti 07, 2011

Jag ser på yngste.
Han som är en perfekt skapelse,
han som har fått det bästa från oss båda.
Empatin, lugnet, ödmjukheten, självkänslan,
musikaliteten, skaparådran, blicken för
vad som är värdefullt i livet.
Han är bara sjutton år och kanske har han faktiskt
redan hittat hem på allvar. För där sitter vi,
två familjer i ett kök och det är regn och det är
levande ljus och det är återföreningens glädje
uppblandad med en tacksamhet över liv
som kunde ha släckts i veckan.

Åh gode Gud vi kunde ha suttit här
av en helt annan anledning och vi två kvinnor
som har varit med om samma panik delar
en vetskap och kanske var det därför allting hände en gång
tänker jag så att jag nu skulle kunna trösta någon annan
men inga sådana svar finns och jag vet inte alls och
jag vill inte ens tro på att jag har hittat orden som landar
och vi som inte ännu känner varandra väl är så nära
för att vi ändå är så rätt och ungdomarna
ler mot oss med öppna blickar ler åt att
vi finns och föräldrar är inte alls i vägen
och det är mycket varmt av mänsklighet
i köket denna regnets natt.

Sjutton år. Och jag vet att då kan man
hitta alldeles, alldeles rätt.
Och jag ber till Gud om att de aldrig någonsin
ska tro så fel att de behöver springa vilse.

7 kommentarer:

  1. Och kärleken svämmar över och tacksamheten för att få vara med och jag ser min (snart) sjuttonåring som varit så vilse men nu landat mjukt och ber att snälla, låt honom aldrig försvinna igen.

    SvaraRadera
  2. Och så fick jag hans namn som verifieringsord när jag skulle skicka kommentaren!! :)

    SvaraRadera
  3. Jag andas lite fortare när jag läser vad du skriver, och vad du så tydligt inte skriver.
    All denna skönhet och bräcklighet. Barnen.
    Kram.

    SvaraRadera
  4. Så vackert. Enighet. Kärlek. Du skriver så vackert.

    SvaraRadera
  5. Tack för att du skriver så vackert!

    SvaraRadera
  6. Jag träffade x när jag var 15
    var övertygad om att vi skulle bli gråa ihop.
    Både glädjen och sorgen "slåss" just nu om utrymmet i hjärtat.
    Jag ska hoppas för dem att de slipper tappa bort varandra. För något värre har inte jag varit med om.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.