lördag, september 24, 2011

Jag hoppas att jag en gång blir sextiofyra.
Jag hoppas september alltid förblir september.
Jag hoppas att du vågar tolka fritt.

Och herregud, jag vet att jag är kryptisk,
men vissa dagar skulle alternativet annars vara att
lämna ut 11-åringar med dagsfärsk cancerdiagnos,
eller på annat sätt nudda vid sådant som rör de som
inte ber att få bli omnämnda här.


Jag borde gråta just nu,  
men jag är inte där.
Det är därför världen fungerar trots allt.
Vi är sällan där, vi går vidare 
framåt genom vår milda
september.

8 kommentarer:

  1. Önskar dig ett bra sextiofyra. Är inte där riktigt än, men snart är jag äldre än min far blev. Och jag hade tänkt mig att när man kom dit, till sextiofyra, så skulle man ta hand om varann. På ett ömsint och självklart sätt.
    Man tänker så mycket. På vägen framåt.

    SvaraRadera
  2. Hej fina. Näää, jag tror att Du är yngre än mig, att Du ser framåt och hoppas på ett bra liv. Att smärtan tar över ibland...men bara ibland. Att Du har sol i själen...att det du går igenom...måste Du gå igenom ensam i din verklighet. men jag står alldeles bredvid och vill hjälpa om jag kan, trösta när det går att trösta men för det mesta så hejar på Dig.
    Har jag sagt att jag gillar Dig? Och beundrar...(bara så Du vet!)
    För det mesta är jag tyst hos Dig, men jag finns....KRAMAR OM! <3

    SvaraRadera
  3. vad säger jag.:( livet är ibland smärtsamt i all sin bräcklighet. Ett litet litet ägg med tunt skal, som vi fått i vacker gåva, och vi kastar med det, vi jonglerar som om ägget är gjort av hårdaste stål
    vi finns
    Vi finns inte
    på mindre tid än det tar att blinka en gång
    är alla år
    plötsligt inte alls trehundradextiofem dagar om och om igen och igen
    utan bara ett ögonblick

    Vi får göra det allra bästa utan varje dag
    aldrig tappa bort hoppet
    eller tron
    På livet
    kram på dej du goa!

    SvaraRadera
  4. Ja nog är den mild.
    "Fortsätt" LOVE.

    SvaraRadera
  5. Kramar om.

    Letar ord.

    Kramar om.

    /Fighter

    SvaraRadera
  6. Vissa går vidare, andra fastnar i dået.....

    SvaraRadera
  7. åh...
    det brustna känns väldigt påtagligt.
    De onämnbara, de som ofta påverkar ens liv mest
    jag känner mig liten & såbar
    men ändå någonstans känner jag en strimma hopp i din ord.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.