tisdag, september 13, 2011

Självklart funderar jag över mig själv ibland.
Varför, varför ge dig detta hål varigenom du
kan se min såriga nakenhet?
Denna öppning som sedan riskerar fortsätta
läcka de stunder ditt öga inte är tryckt mot det.
Som om du någonsin höll ditt öga så nära min värld.
Givetvis inte, det förstår jag.
Men trots det, allt är till dig. Allt var alltid till dig.
Mina ord är det sannaste jag har, jag vill inte
längre använda dem för att säga förlåt,
de är min gåva.

Vad vill jag berätta just nu?
Livet är fint. Vi, ett starkt team
har byggt fyra universum tillsammans.
Dagarna på jobb är intensiva men bra.
Allt litet jag kan och inte längre låter andra få äran av.
Titlar och yrkeskategorier spelar mindre roll,
människan så mycket större.
Ska vi förändra världen måste vi börja med oss själva,
men inte stanna där.

Jag hämtar yngste i stan de dagar jag har möjlighet,
det finns ingenting som heter curling i min värld,
har aldrig funnits.
Det kallas kärlek och hjälpsamhet. Jag får igen.
Tusenfalt.

Vi försöker äta i hyfsad tid, att laga mat till tre
eller fyra är enkelt när man har haft stor familj länge.
Kvällarna mörknar tidigare, stearinljusen brinner
men ännu har vi inte börjat elda i spisen.
Vinden som viner och jag vet -
det där hör du också. Kanske på ett annat sätt,
men det är samma nätter, samma dagar för oss alla.

4 kommentarer:

  1. Min mat lagas till två och yrkesliv kan jag inte skriva om av många underliga skäl.
    Men annars skriver du min värld så mycket bättre än jag kan. Hjärtat bultar. Ständigt detta hjärta.
    Kram.

    SvaraRadera
  2. Du skriver så ofta på ett sätt som rör runt rejält nere i min mage. Det är kanske bara mina referenser som gör dina ord så träffande, att jag väljer att spegla mig för att orden är så vackra.

    Oavsett anledning. Så berör du mig så.

    SvaraRadera
  3. Jag hade inga ord när jag kom så här långt, bara tankar om, så läste jag kommentaren av JCMAS och tänkte, ja, precis så. Dito på den.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.