måndag, oktober 03, 2011

Brevväxlingar är så mycket vackrare
än den enskilda människans rop ut i tomma intet.
För mig är tanken på samspelet
så tröstande att jag just därför köper
alla böcker jag snavar över som
nämner det ordet - brevväxling.

Och det är så jag vill tänka på detta.
Mina tankar till dig.
Dina åter till mig.
I den stillsamma takt vi vill läsa.
I den takt de formuleras.
Och nej jag är inte en poet (men tack ni som säger så).
Du bör definitivt tro mig här. Jag avskyr att verka pretentiös!
Kanske är det bilden som förvillar?
Sättet jag inte kan låta bli
att stapla orden?
Jag vet inte varför - som om jag är tvingad att
tala om för dig hur du ska läsa -
de hamnar som de gör.
Som om jag måste ta pauser,
bygga torn.
Vingliga torn.
Stödda mot en slät vänstermarginal.
Min vägg.

Så, ok vi brevväxlar. Vill du det?
Jag skriver.
Utan att säkert veta om du någonsin förstår.
Jag blir visst aldrig färdig att berätta något av värde.
Risken finns att du tröttnar.
Mitt huvud värker och halsen kliar.
Vi har många inbrott här runt ikring just nu.
Jag skulle vilja ligga hemma
under en filt.
Länge.
Vakta allt som är mitt.
Och jag skulle vilja berätta för dig om
varför saknad är ok.
Och om hur man kan vilja skriva
bara för att orden
blir en
bild.

3 kommentarer:

  1. så vackert
    hur väl jag känner igen mig
    i dina torn
    "de hamnar som de gör.
    Som om jag måste ta pauser mellan dem,
    bygga torn.
    Vingliga torn."

    Precis så känner jag med
    när jag byter rad och grejar
    *andas djupt*
    jag trivs så bra här
    känns som att alla murar
    raseras varje gång jag kliver in
    i din underbara värld
    jag trivs
    <3

    SvaraRadera
  2. De mjuka spår du lämnar får mig att tänka på änglavingar. Änglarna är tydliga just nu. Budbärare med dina brev.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.