måndag, oktober 17, 2011

Det är inte något jag styr över,
dessa faser jag passerar,
dessa salar av varande som jag
rör mig igenom. Åh denna långsamhet,
varvad med stunderna av panikartade tillbakablickar,
då när jag bokstavligen skakar på mig,
vill ruska bort den nakenheten jag vågade.

Man ska inte visa sin sårbarhet, den förvandlas sällan till
något att vara stolt över i efterhand,
något du någonsin kan vifta med vid ett middagsbord.
Men att viska om den, det måste man väl få göra?
För den måste släppas ut, den fransade, får inte vila inlåst,
får inte växa till sig, får inte tynga ner alla mina steg.
Får inte.

Och kanske borde jag leta efter fler svar. Jag undrar så
varför jag aldrig vågade lita på min omvärld.
Vågade.
Vågar.

5 kommentarer:

  1. Ska inte? Att våga ta fram svagheten kan vara det starkaste. Jag har inte mod i överflöd, men bit för bit vill jag närma mig den svåraste speglingen av livet.

    Älskar att få blicka in i din värld. Tack för att du låter mig.

    SvaraRadera
  2. det krävs mod för att visa sårbarhet
    alla människor ingjuter inte mod i en
    Men de som gör
    får se en fantastisk värld

    Jag vågade öppna för två
    hade kodord för
    när jag hade så ont att jag kunde brista
    natten blev min vän
    då vågade jag viska

    tack för att du viskar i mitt öra
    din kloka ord
    bär mig långt
    och värmer
    ett hjärta som vågar
    tro igen

    SvaraRadera
  3. Att våga lita på sin omvärld...jag trodde en gång att jag skulle kunna, lite. Jag hade fel.
    Men kanske ändå. Någon hör, någon ser.
    Någonstans. Och du hjälper mig att vila.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Hej på dig! Åh, vad jag känner hur mycket jag saknat dina ord... Det har gått alldeles för lång tid sedan jag tittade in. Har inte skrivit heller för den delen. Nu har jag tagit tag i ett nytt projekt, vi får se hur det blir. Känner att jag måste röja i alla mina känslor och varanden. Vad det blir får vi se. Välkommen hem till mitt gamla och nya. Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.