söndag, oktober 30, 2011

Fortfarande står en del av krukorna ute.
Ännu är alarna nere vid bäcken gröna, men bokskogen
har äntligen skiftat färg, är nu mjukt gul, orange och brun.
Höstfuktig luft i Allhelgonatid, jag är tacksam över att se världen i ett
gråaktigt dis.
Givetvis lämnar vi allt detta, så är det alltid. Det jag har är som vackrast
just när jag lämnar, om så bara för ett par dagar.
Fast nej, det var inte sant,
det jag har är alltid vackert, jag lever i nuet och nöjer mig med mitt.
Tro inte något annat.
Men jag är dålig på detta med att gå hemifrån. Som om varje
avsked förstärkte stängda dörrar i det förflutna.

Vi reser. Dimma när vi landar, dimma när vi sent omsider vaknar.
Det tar för ovanlighetens skull tid att ställa om, känslan av självklarhet
en ton lägre än normalt och jag vet inte varför.
Men under morgontimmarna lyssnar jag in mig på storstadsljuden,
på ständiga sirener, på grindar som smäller, på röster, röster, röster.
När jag kramar om bästa grannen hittar jag rätt och vi
pratar länge, jag tänker att det är mycket för hennes skull
som jag kommer.
Senare kör vi upp till Greenwich för en late lunch.
Allt är som vanligt.

I allt vanligt ingår att jag inte kan kommentera er härifrån, en suck där helt enkelt.

4 kommentarer:

  1. som vanligt fast någon annanstans, hoppas du har en bra resa

    SvaraRadera
  2. Både krukan som står ute, lövens färgskiftningar, vemodet att stänga dörren, sirenerna och rösterna - allt det du beskriver gör mig stillsamt glad för din skull. Delandets glädje. Tack!

    SvaraRadera
  3. "Men jag är dålig på detta med att gå hemifrån. Som om varje
    avsked förstärkte stängda dörrar i det förflutna."
    jag slutar andas som vanligt.
    du skriver så vackert

    Hoppas resan är bra.
    Vi finns kvar
    med eller utan kommentarer

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.