onsdag, oktober 26, 2011

Inuti trötthet.
Varför säger jag inte stopp helt enkelt?

Igår kom en kvinna och behövde ösa ur sig
sin känsla av att ha blivit kränkt inför andra
av någon som borde ha tagit diskussionen privat,
om alls. "Så gör man väl inte?", suckade hon.
Så där stod vi på parkeringen, jag lyssnade,
hummade, nickade och frös. Tell me about it,
världen är helt enkelt bara snäll vissa dagar.
Gäller att inte missa just dem.

6 kommentarer:

  1. för att man ska vara duktig?

    med alla "elaka" människor
    är det tur att de goda också finns som
    hjälper en att upptäcka de snälla dagarna
    och människorna
    <3

    SvaraRadera
  2. Å så jag känner igen. Känslan när andra vräker ur sig, och man själv står och gapar som en fågelholk. När man helst bara hade velat skrika "men jag då, se på mig". Jag försöker påminna mig att de flesta människor har så otroligt nära till sina egna tillkortakommanden, och man har ett eget ansvar att inte låta sig översköljas. Det är så svårt det där, när man är den där empatiska människan som alla öppnar sig för.

    SvaraRadera
  3. Finaste människa är Du...bara så Du vet ;)
    Kram <3

    SvaraRadera
  4. Vette tusan vart min kommentar tog vägen...

    SvaraRadera
  5. ...jag skrev om grattiskramar...glädjen det skulle vara att få sitta med dig...ta en kopp kaffe och lyssna på vad DU har att berätta.
    Och att jag vet att du också skulle lyssna på mig.

    Varm kram och grattis än en gång i efterskott!

    SvaraRadera
  6. Att fortsätta lyssna, trots att man vill rusa ifrån platsen är i min värld mer ett tecken på styrka än dumhet och avsaknad av "överlevnadsinstinkt"... man har ju lyckats besegra egoismen inom sig - åtminstone den där destruktiva som är som en femåring "programmerad och låst" på glass och som sedan nekas denna...

    Och så självfallet ren lycka "att bloggar existerar" - för att hoppa på ett tåg som redan passerat här några gånger...

    Allt gott! =)

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.