lördag, oktober 22, 2011

Lätt storm på jobbet ger dig ångesttyngd,
föder tvivel på allt och alla.
Och du värjer dig mot vänliga ord,
orkar inte visa tårar utåt, men förklarar
att din tillit är körd i botten.
Slag, svek från oväntade håll,
måhända amatörmässiga sådana, svider.
Gör att du läker långsamt. Om någonsin.
Du faller, faller.

Så svart är tillvaron, utan skyddsnät får jag för mig.
Inte ens här lämnar jag av mitt.


På kvällen kommer ett sms.
"Tappa inte tilliten. Den är sällsynt.
Vi är inte starkare än de andra."
Ska ordet "vi" tolkas som inkluderande,
eller ursäktande å någon annans vägnar?
I vilket fall som, andemeningen är tröst och
beröm i ett.

Lite senare ser jag på Skavlan.
Idag ska jag läsa om det som kan vara gott.
Och det är helg,
fantastisk höst.

3 kommentarer:

  1. Den där tilliten ja. Den kan vara mycket smärtsam att tappa, och hade man erövrat den under viss plåga blir förlusten inte mindre.
    Åh vad jag skulle önska dig en vacker, alldeles bekväm väg, gärna en och annan vacker sväng, men inga hinder, gropar och trassligheter. Och en vacker helg önskar jag!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Du andas, men du andas svärta. Gör ont att läsa, men jag vet. I det sköra är man så sårbar, däri vilar smärtan och kraftlösheten.

    Vill ge dig styrkan, kramar från mitt lilla hörn,

    SvaraRadera
  3. Tillit. Den svåraste för mig. Vill inte att du ska ha svårt för det. Det är vackert och klokt med tillit.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.