söndag, oktober 09, 2011

Söndagmorgon är frost på takfönstret,
världen så vacker, så vacker.
Men - elen fungerar inte,
pannan har kallnat och Internet dött.
Gråten ligger på lur tills dess att jag sansar mig och
slår ifrån jordfelsbrytaren.
Igen.
Och det är bara på grund av detta lilla "igen"
som tårarna guppar nära den tunna ytan.

Musikersonen fixar bacon med scrambled eggs,
kaffet är starkt och därefter går dagen som vi planerat.
Imorgon måste jag kanske bestämma om det är ny pelletspanna som gäller.
Och ny router?
Kaos slår, som så ofta, till när jag är ensam (vuxen) (tro mig, vanan finns,
resorna är många och långa).
I samma takt som jag lyckas reda ut problemen
hårdnar mitt skal onödigt nog.
Allt detta jag kan. Själv.

Nu är brasan tänd.
Det går att tvätta sig i kallt vatten.
Bredbandet fungerar.
Jag dricker ett glas rött,
bestämmer att livet är till för att lösas.

Gårdagen då? Ett studiebesök i andras verklighet.
Jag står tacksamt utanför just den.

4 kommentarer:

  1. Känner igen mycket där. Förr hände dessa praktiska ting hos mig också. Kallt.
    Men att vara ensam vuxen, det har inte blivit lättare. Fast kanske ändå - skalet som du beskriver. Jo.

    SvaraRadera
  2. ja du...
    helgen var båda bra & jobbig
    känns så tungt att han åker nu
    & det enda jag vet är att han kommer hem på fredag
    Hoppas på att det blir en vända tidigare
    Behöver Han nu
    vänner sviker å jag blir utsedd till bov

    SvaraRadera
  3. om du bara visste...
    Jag lever det liv jag alltid önskat mig
    känner mig som i en Disney saga
    men tydligen är det inte bra att jag äntligen får göra saker jag längtat efter

    Tack underbara du

    SvaraRadera
  4. "I samma takt som jag lyckas reda ut problemen
    hårdnar mitt skal onödigt nog." Där har du fäst på "papper" något allmänmänskligt, sällan formulerat.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.