onsdag, november 09, 2011

Den kom en award, jag skulle återkomma.
Tack Anitha!

När ingen ser eller hör mig skriver jag.
Inte böcker, men ord och tankar.

Jag går aldrig hemifrån utan nycklar och mobiltelefon.

Min blogg heter som den gör för att jag samlar på
dessa små uttryck, gömmer dem här, blir påmind
om min förödande otålighet varje gång jag ser dem.

Om jag vågade skulle jag testa mig för Alzheimersgenen.

Om tio år kommer jag, och här lägger jag till förhoppningsvis,
(ingen borde aningslöst glömma de femton bokstäverna)
fortfarande att kunna längta.

Ja, jag vet, det är fem korta och långtifrån klämkäcka svar.
Men hey, jag är söt och glad på annat håll, här försöker jag
vara rannsakande, här lastar jag av mig.

Okej?

Givetvis låter vi den rara awarden vandra vidare.
Ta för er alla!

4 kommentarer:

  1. Förhoppningsvis - åh, så jag önskar det för dig! Att fortsätta längta, trots allt, alltid.
    Och jag är så tacksam för ditt avlastande, det lastar av mig också. Märkligt.

    SvaraRadera
  2. Älskar din avstjälpningsplats. Guld värd för likasinnade själar ju! Kanske tar jag mod till mig och plockar upp den där utmärkelsen...

    SvaraRadera
  3. Jag är dålig på den där tjugofrågor-standardiseringsmallen, men herregud fem tämligen konkreta frågeställningar klarade jag ju.

    SvaraRadera
  4. fin award lagom sådär utan en massa om onödigt skrafs och när ingen ser mig skriver jag med både ord och tankar

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.