tisdag, november 29, 2011

Det bästa är självklart att skaka på sig lite,
resa sig och gå vidare i verkligheten.
Jag är bra på sådant, rusar inte åstad längre.
Ansvarar definitivt för mina handlingar.
Det innebär samtidigt att jag tror lite mindre.
På somligt. Allt går inte hand i hand.

Helgen var fin på det sätt som advent alltid är vackert
i min värld. Tillförsikt, förberedelse, goda möten och
delaktigheten som finns i att skapa dem, bär. Min yta hålls ihop.
Men det borde i sanning vara tvärtom, insidan så trygg att
den inte darrar.
Och sedan drar stormen över oss, mäktig fast
utan yrande snöflingor. Jag saknar.
Visst är faktiskt tillåtet att ropa ut högt.
Som att jag saknar snön.

3 kommentarer:

  1. Märklig mörk tid vi lever i. Snön kan vi sakna men inte annan ångestdämpare...Men orden, de hjälper till att hålla nivån acceptabel. Och är gratis.

    (jag flyttade iof inte till Skåne 2008 för att uppleva de vintrar vi haft sedan dess)

    SvaraRadera
  2. Så svårt det är att leva i en påtaglig spänning mellan yta och insida. Men samtidigt är det ju livet som är sånt. Åtminstone här.
    Jag putsar inte min yta, men jag släpper inte vem som helst innanför den. Vem som helst klarar inte det. Ibland inte jag själv heller. Då får det vara så.
    Saknaden kan vara skärande.
    *försiktig klapp på handen*

    SvaraRadera
  3. Hej igen, Regnnatt!

    Det här med utsida och insida har jag vänt ut- och in på (hoppsan, det låter både krångligt och otäckt) sedan lång tid tillbaka. På gott och ont är det, och det passar säkert inte alla.

    Om man som jag bär samma person på båda sidor är man både stark och svag på samma gång.

    Jag är ytterst, ja nästan löjligt lättläst. Men det gör ingenting, jag är tillfreds med det.

    Skicka inte fram mig till pokerbordet bara :)

    Min närvaro på bloggen har ju som du vet varit lite fram och mycket tillbaka under en tid. Jag har ägnat mig en hel del åt eget skrivande, och hoppas just nu på att få med en novell i en kommande bok.

    Samtidigt har jag väldigt svårt att helt släppa bloggandet, och just nu sprudlar jag av skrivlust och kan hämta inspiration ur nästan vad som helst!

    Nå, jag ville bara låta dig veta att jag lever och har hälsan, jag har skrivit några inlägg de senaste dagarna, och jag sitter med 5 simultana uppslag i huvudet just nu. Vem har tid att sova?

    Var rädd om dig, varma kramar!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.