fredag, november 04, 2011

Fredagskväll med lugnet som en varm filt.
Brasan sprakar, ljuslågor fladdrar i fönstret,
vin i glaset, middag sittandes i soffan.
Det är ok, det är fint, det är så som det blev.

Jag funderar alltför mycket. Den trista anledningen till
att jag började skriva. Blogg blev det för att jag inte ville
lämna fysiska spår.
Jag minns hur min chef kallade in mig på sitt rum den hösten och sa
"lyssna". Sedan läste han upp tecken på en depression och jag tänkte
"inte nu, inte nu, jag vill inte behöva förklara här".
Men, han var orolig för en kollega, inte för mig.
Ville veta vad jag trodde. Jag som ingenting kan alls.
Jag som inte syns.

Vad gör man när världsbilden hotar att rasa helt?
När man plötsligt vet varför man sprang för fort?
Jag vet, du kan fråga mig om du någonsin skulle hamna där.
Jag vet.

2 kommentarer:

  1. Kanske vet jag också. Kanske är mitt svar annorlunda. Kanske inte så förfärligt annorlunda ändå.
    Ibland är den hoprasade världen så mycket tydligare än det lilla lugnet. Och min röst spricker. Skärvor. Överallt.
    Kram

    SvaraRadera
  2. fick inte samma fråga men tänkte samma sak "inte nu, inte nu jag vill inte förklara här" och det gällde inte mig.
    Vet inte vad jag svarade, minns bara min panik där och då.

    Jag tror att flera av oss vet vad som händer när man springer och när världsbilden rasar, men våra svar är nog lika olika som vi... ;)
    Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.