tisdag, november 15, 2011

Låter mig övertalas till att inte ta
tidiga körningen av sonen. Ändå
försvinner morgontimmarna för fort.
I varje cell av min kropp vet jag att något
inte harmonierar just nu. Egentiden kanske?
De långa skrivförmiddagarna.
Och den lilla svarta som jag bär med mig
men inte längre klottrar ögonblicksbilder i,
hur blev det så?
Jo, jag vet att jag saknar.

2 kommentarer:

  1. Totalt irrelevant, men ändå. När minsta ungen tog körkortet för en månad sedan försvann en otrolig massa mammastress.

    Hur sparar du ögonblicken nu, utan din lilla svarta? Förstår saknaden, men gläds åt dina ord här.

    SvaraRadera
  2. De måste ut ur boet, de där små duniga ungarna. Fast varsamt såklart.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.