fredag, november 18, 2011

Men så är det ju.
Jag vill slå omkring mig i desperation.
Inga ord finns, ändå vill sinnet få skriva.
Det är som att bära på något alldeles för stort,
detta att inte veta vad som går att lämna.
Bära och tyngas ned, inte alls känna sig rik.
Bara stum.

Provade en ny meditation idag.
Visste genast vem jag var, hörde gruset knastra
såg tråden in i mitt liv.
Bra så.
Men åh de andras röster. Och ord som inte var
där jag var. Ljusår verkade skilja oss åt
och tröttheten kröp i mig. Som en lång suck.
Och bara för att jag vet hur jag borde göra,
är jag inte säker på att jag kan.
Att någon kan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.