lördag, november 05, 2011

Snart, mycket snart kommer frosten att glittra i den svarta myllan.

Upprepningar. Så ska min värld definieras.
Stunderna av enorm tacksamhet när jag vid morgonkaffet,
uppkrupen i soffan, ser ut över eldiga bokhäckar, gröna hagar
och plöjd åker.
Stunderna när jag ältar, vänder, vrider på sådant
som blev eller inte.
Stunderna när jag klarögt inser att mycket tvivel var i onödan.

Varför vågar jag, med min intuition, inte lita fullt ut på någon?
Vad är det jag inte minns?

Vad är det du tänker på?

3 kommentarer:

  1. Du skriver än en gång mina tankar. Känslan av igenkänning, av stor tacksamhet över att en annan människa känner exakt som jag.

    Kramar och en önskan om att vi ska kunna ta vår tillit till högre höjder.

    SvaraRadera
  2. jag litar eller iaf tror för gott om folk.
    jag kan dela med mig så kanske vi alla hamnar på en "normal" nivå... :P

    SvaraRadera
  3. Jag är nog som "Ett brustet Halleluja". Tror gott om alla!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.