måndag, november 21, 2011

Tänk så märkliga behov vi lyckas skapa. Detta att skriva
ner fragment av sig själv. Veckla upp tid, som kanske inte
annars skulle andas högre än viskningar, till allmän beskådan.
Denna blogg - ett liv.

Jag sov länge imorse. Nu, efter en snabb tur in till stan för att
hämta hem yngste som slutade skolan tidigt, sitter jag uppkrupen
i soffan med kaffe, filt, dator, bok och en pain du chocolat.
Stearinljusen brinner, världen utanför är förvirrande grön trots
gråaktigt dis. Denna dagen skall få vara bara min, advent kommer
om jag sitter mycket stilla just nu. Imorgon ska mina händer lyfta
fram sådant som handgripligen gör att jag hittar känslan. Går in i.
Idag får sinnet vila.
Helgen som gick blev bra, bäste kollegan och jag är i fas.
Gränsen mellan oss är inte synbar längre när vi samarbetar.
Tillsammans hanterade vi skratt, gråt, lek och allvar.
Gemenskap ger fast mark under allas fötter.
Så mycket liv ligger framför. Och jag ser styrkan i mig själv,
hör mina ord fånga upp och varligt stoppa om den vilsenhet
vi människor nog någon gång måste plöja igenom.

Men i väggarna satt minnen av egen oro den hösten då världen
ville regna bort. Och jag påminns om det okompletta,
om vetskapen att en bit i mitt pussel har slarvats bort.
Vem hjälper när vi inte själv hittar sådana skärvor igen?
Vem hjälper någonsin då?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.