torsdag, december 29, 2011


Min jul blev fin såklart. Stillsam.
Inget år det andra likt, vi människor är inte
ensamma öar, alla är vi sammanlänkade.
Likt pärlor på en lös väv med för små knutar emellan,
så ser jag oss ibland. Vi ligger och skaver mot varandra.
Avstånd förändras ständigt, mönster gör sig påminda,
hur vi än bär oss åt hör vi samman.
I sådana bonader kan livet nog anas.
Du vet - uppgivenhet länkat med hopp,
länkat med minnen, länkat med omsorg.

Jag vet att en del därute, läsare eller kanske fd läsare,
tycker att jag är trist, inte bjuder på varken glädjepepp
eller skratt. Må så vara men, av mitt eget, inför både mig själv
och andra gör jag det bästa av allt. Här funderar jag av mig
och nej, jag behöver inte förklara för någon mer än mig själv.
Jag begriper antagligen just mig själv långsamt, därför
måste saker dras ett extra varv. Ingenstans har jag
sett mig själv så tydligt som när jag vågat bokstavera livet med öppna ord.
Någon (nej, minns inte vem) skrev en gång till mig att jag
nog inte förstod hur mycket jag älskade. Det var vackert sagt
tyckte jag, men väldigt fel. Jag vet. Det är därför jag är den jag är.
Jag älskar. Mycket.
De sannaste orden någon sagt till mig (ja, jag minns vem)
är "Men nej! Någon älskar alltid mer."

Så är det. Julen blev fin. Jag har funderat på att sluta skriva
(mest eftersom jag har legat nerbäddad i feber och fortfarande
är "skör") men ändå är jag här igen - i frossa tas inga goda beslut.
Har hunnit umgås försiktigt, har hört av en nöjd son (ingen fara,
denna blogg kommer inte att handla om andras liv) och har samtidigt
mitt i alla gemenskap känt mig lite ensam. Och nyår? Ingenting planerat.
Det är som om vi inte existerar när alla andra verkar fira.
Det är som om den natten är "jag" i ett nötskal. Delaktig i så många världar
att jag inte hör hemma någonstans och därför glöms bort.
Och nej tack säger jag snabbt nu, ge mig inte livscoachtips om att hur man
kan förändra allt. Jag vet mer om sådana tips än jag kanske har låtit dig
förstå.

Den vackraste trösten är när någon stilla sitter vid sidan om och säger
"...kanske har jag varit där du är, så här ont gjorde mitt väsens själ då...".
Först där kan jag ana att jag inte är helt ensam.

(och aldrig har jag väl skrivit ett så långt inlägg med så många jag, 
så många mig och så många parenteser)

10 kommentarer:

  1. Så tacksam att du orkade, på alla plan, ta till dig tangentbordet igen.
    Det var just det där 'någon älskar alltid mer', som gjorde dig nödvändig för mig. Och att du så ofta lyckas bättre än jag själv att förstå vad jag tänker. Fast jag inte kan skriva det så klart, så glasklart.
    Så jag tackar dig igen och hoppas på ett gott år med goda dagar för dig.

    SvaraRadera
  2. Det är så fint sagt.
    Så vemodigt.
    "Någon älskar alltid mer..."
    Så är det.

    Jag vill inte att du slutar skriva.
    Jag vill inte att du har feber.
    Jag vill att du ska fortsätta älska mycket.
    Jag vill att du fortsätter vara den du är.

    Jag vill fortsätta vara din vän.
    I en blogg nära dig.

    SvaraRadera
  3. Älskade vännen! Jag brukar lyssna på vad Du säger,tyst-för att jag har aldrig varit i närheten av Ditt liv.Jag kanske anar men inget mera...
    Ditt liv är Ditt, mitt liv är mitt, och båda tillåter oss att vara stilla.<3
    Det finns ljus i det mörka...eller är det så att det är lite mörkt i det ljusa som vi befinner oss i...(hm...låter knasigt )
    Men vi har vackra liv!
    Gott Nytt År min fina...

    SvaraRadera
  4. Hoppas hoppas du fortsätter att skriva. Ingen kan som du skriva stort om nästan ingenting. Läser samma bok som du just nu. Önskar dig ett gott nytt skrivår.

    SvaraRadera
  5. Söderenbytjejen2011-12-30 17:28

    Tycker om ditt långa inlägg med jag, mig och paranteser.
    Där anas ett stråk av allt det komplicerade, det svårnämnbara som kan finnas inuti...
    Tack för att du fortsätter & gott nytt år, på det sätt det nu blir:-)

    SvaraRadera
  6. Jag är också ensam i nyår. Vi är ganska många.
    Men för mig blir detta nyår annorlunda än tidigare ensamma sådana, för nu orkar jag älska mig själv och jag ska ta hand om mig, äta gott, skapa egna nyårsritualer. Om jag orkar (vågar) ska jag gå ut och titta på stadens fyrverkeri. Och skicka varma tankar till dig.
    Ann

    SvaraRadera
  7. Tycker inte du ska upphöra med skrivandet. Gillar att titta in här... det råder en stillhet jag tilltalas av...

    Allt gott!

    SvaraRadera
  8. håller med ovanstående; sluta inte skriv.
    Du berör mig
    djupt
    jag kanske inte alltid ser din värld klart
    eller ens förstår den
    men du berör
    mitt hjärtas djupaste
    du får mig att våga
    du är en del av luften under mina vingar

    önskar dig ett gott 2012
    <3
    alltid

    SvaraRadera
  9. Jag sitter helt stilla vid din sida. Och säger: "...kanske har jag varit där du är, så här ont gjorde mitt väsens själ då...".

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.