lördag, december 29, 2012

Varje skrivuppehåll gör mig svag.
Svag, svagare, svagast.
Du bleknar när jag inte ger dig ord.
Du bleknar ändå och där i tvivlets små skrymslen,
går min själ vilse.
Du bleknar och jag är inte längre jag.

Jag funderar för mycket, lyssnar för noga,
kan ändå inte riktigt tyda vår riktning.
Du har sagt det förut, jag vänder världen ut och in,
jag har hört det förut, men vill inte ändra mitt jag.
Tänk om allt en dag blir bra?
Tänk om jag faktiskt har rätt?
Jag tror ju så, jagtrorjagtrorjagtrorjagtror.
Här och nu.
Här och nu och sedan.

Jag minns, jag lovade att bättra mig, ge av min vardag.
Men jag avskyr att berätta vackra sagor som kan få dig
att sakna sådant du inte har.
Vi behöver dela våra bördor, glädjen värmer utan stora gester.
Mitt sätt att svepa in dig är att berätta att du inte är ensam.
Inte ens när du tvivlar.
Vill du ändå veta om lycka, eller kanske lugnas, så tro mig, julen var ljus.
Älskade människor, vackra och vilsamma dagar, viljor som gjorde sitt bästa,
underverk som stillade oron.
Åh vårt är bra, så bra. Jag måste bara bli som alla andra,
spä på om det goda, blunda för det ensamma mörka,
vara mindre ärlig.
Min ärlighet, den skrämde dig, jag såg det.
Förlåt.
Det är därför jag numera gömmer den här.

Nu har jag en ny dator.
Nog borde jag istället ha mättat hungriga magar,
värmt frusna kroppar, givit mer till de som inget har?
Ja självklart. Det är det enklaste svaret, det sanna. Istället tog jag emot
och nu måste jag därför bära den bördan, göra något vackert av gåvan.
Men här sitter jag, vid det vitoljade bordet av ask och ser ut över hagarna.
Ser ut över fälten, ser in i vår längtan och funderar på vad du får.
På vad jag ger.

onsdag, december 19, 2012

Du läser något, nästan av misstag, hos någon du inte
ofta ser och plötsligt finns det naggade stupet nära igen.
Det, och på TV ser du en dramatisering
om något som kunde vara ditt.
Nynnandet ljuder svagare, tårarna nära.
Jag får inte förringa mig själv, men tillit var är du?

För tre år sedan blev skrivandet den livlina som bar.
Sådant jag inte trodde var sant fanns plötsligt
i minnet och förklarade hela min värld,
allt jag ville var att du visste, att du försökte förstå.
För mig fanns inget annat sätt än att ge dig ord,
kasta dem på dig, dränka dig i dem, svepa dem runt dig.
Jag tror att du nästan sjönk där i min sorg.
Otåligheten min fiende, förtröstan så främmande,
genom hela universom for jag som en osalig ande och letade,
rädd att fördärva.
Hur ser vi oss själva i ljus som är nytt?
Hur hanterar vi framtid, så länkad till förlust?
Hur slutar vi bära på skulden och skammen
vi antog var vår?
Tillit var är du?

Min röda är död och jag kommer att bli tyst över julen,
märkligt nog var lyxklappen beställd dagen innan hon gav upp.
Mobilblogg är inte mitt sätt att skriva
och inte finns lugnet här vid den stationära.
Anteckningsböckerna? Ja, men jag är så rädd för att
glömma dem framme...

Var rädda om er, ni vänner.

måndag, december 10, 2012

Snön fortsätter att falla.
Långsamt får jag gjort det där jag skjutit upp. Korgen med
osorterade räkningar, byrålådorna i den avlutade hallmöbeln,
lusekoftan som länge har väntat på att sys in.

Advent är vackert, alltid vackert. Försiktigt viskar veckorna om vad
som skall komma och i samma försiktiga takt bär jag fram det som hör till,
men endast det. Vita ljus, änglarna på pianot,
sidenbandsrosetterna i fönstret, glasvaser med små lökar.
Julstjärnor, amaryllis och hyacinter.
Krubban.
Mitt hus är en doft av saffran, citrus och kanel.

Utanför är världen vit.

Skriv om ingenting säger själssystern. Men jag vet inte om det går.
Jag vet inte vad som är, vad som inte är, vad som är mitt att lämna ut,
ditt att ta emot.
Allt vad vi gör, allt vad vi tänker, på något sätt berör det alltid någon
annan, lämnar spår man inte bad om. Så dumt, suckar du säkert,
alltid tänker hon för långt. Jag vet om, vill jag svara.

Det händer att jag gråter, men inte längre hejdlöst.
Det händer att orden här är hårda.
Det händer att jag stannar upp, som om din tanke
just hann nudda vid min själ.
Sedan hastar vi båda vidare. Försvunnen framtid förflyter.
Och omigen undrar jag om du hör min glädje.
Jag har trots allt börjat nynna tyst.

måndag, december 03, 2012

Vinterkallt, första snön och gråaktig dager,
takfönsterrummet förblir mörkt och jag älskar det, vilar i känslan
av att allt behöver pausas. Sedan blir jag givetvis rastlös, hasar
långsamt omkring och försöker göra sådant jag inte kan.
Går sådär men hey det är ok, jag har papper på att jag får stupa.
Och stunder som denna tänker jag att bilder vore vackra att visa fram.
Ljuslågorna, kaffekoppen, glöden.
Boken.
Spåren utanför vårt fönster.
Snön, snön, snön.
Armbandet jag inte kan lägga ifrån mig.
Dagboken.
Minnet av regn som frös och aldrig ville smälta.
Ett skrattande litet underverk.

Och alla ord som finns för snö, jag skulle vilja rista in dem
i din hud.
Jag stänger tyst mina rum.

måndag, november 26, 2012


Att tvingas sitta still och blicka ut över novemberdis
är som att få en gåva man inte riktigt hade bett om
men förstår att värdera.
Jag minns en grå december där traumat var färskt,
tanken på "om" nattsvart. Minns att även då förstod jag värdet av ett nu,
sprang från fasan. Givetvis hann hon hitta mig - försök gömma
dig om du kan.
Sedan fick jag kämpa.
Det finns alltid så många sätt att slåss mot fasor.

av jobbet fick jag vita julrosor och min blogg
är ingen klagosång du vet det
när du lyssnar hör du tacksamhetens grundton

söndag, november 25, 2012

Jag började skriva av en endaste anledning. Jag ville att du skulle läsa.
Jag? säger du nu och då måste jag ju skruva generat på mig
och sedan bli tyst.
Men jo, jag letade.
Det finns alltid så många svar.

Vi tar ut vår riktning, allt som sedan sker kan vi inte sia om i förtid.
Jag skrev. Till dig. Nu har jag tappat bort mig, känner mig naken
och fundersam, vill inte bli bemött med tystnad.
Vill inte bli varken bedömd eller dömd av någon
som ingenting vet. På riktigt.
Åh jag vet att jag grubblar för mycket, helt i onödan kanske.
Det finns alltid så många varför.

Min vardag, kanske jag verkligen ska börja skriva min vardag.
Bara de minsta detaljerna. För mig ska jag göra det,
eftersom jag just nu inte kan göra så mycket mer.

foten är ett mjukt paket med stygn i fyra veckor till ungefär
lika länge måste jag ta penicillin dubbeldos till att börja med
och jag får inte belasta men jag får ju skriva och jag får ju tänka
och kanske börjar jag bara med att minska min sfär
jag vill inte bli bemött med tystnad inte när jag vänligt ger
där drar jag gränsen där drar jag gränsen där drar jag gränsen

Man måste ta sig över trösklar för att komma vidare.
Måste skriva ner somligt.

tisdag, november 06, 2012

Viktigheterna, alltdetdärsomgömmersigpåinsidan-viktiga,
som ibland kan bli bokstäver för oss som vågar ärlighet,
hamnar i skymundan när livet gör fysiskt ont.
Att försiktigt fortsätta då? Jo jag vill, ska försöka.

Spridda tankar:

Att det finns stunder när jag ångrar att jag flyttade hit.
Det var inte en flykt, inte så, jag ville bara
låta det som kom först få vila.
Och jag kastade inte bort. Nej.

Att ändå finns det parenteser runt mig, sådant som vägrar bli ord
eftersom jag helt enkelt inte är bra på att berätta om utsidor.
Foten vill inte läka, det tar på krafterna.
Mer orkar jag inte skriva om eländet. Det blir bra så småningom.
Fast,
jag
orkar
liksom
inte
skriva
alls.
Det är dumt, det är förfärligt dumt

Att vi förändras.

onsdag, oktober 24, 2012

Vad jag kanske allra mest bad om idag, på min dag? Att alla ville lova att ha cykelhjälm, leva långa lyckliga liv och inte vara rädda för mörker. Att vänskap ska hålla, hitta rätt, våga finnas. Att sinnet inte ska svika, att den inre rösten är sann. Tysta önskningar du vet, sådana vi sedan skrattar bort lite käckt redan innan vi avslöjat att de fanns där. Men ändå. Eftersom livet små korta ögonblick syns genomskinligt kan rädslan inte gömma sig för evigt. Och jag vill inte mista. Inte mistas. Vill inte. Ingen vill väl? Det blir så ändå.

Idag var långt bord och kärlek.
Jag bar krukor, log och värmdes.
Sveper den bruna sidensjalen runt mig, väntar vinter.

tisdag, oktober 16, 2012

Jag borde uppdatera dig. Genast säger du att det
inte finns några borden och så är det säkert.
Men stannar jag här i min tystnad så tvinar jag bort
och jag tror inte jag vill det.

Jag tror inte jag vill det.

I min utanpåvärld är det foten som krånglar.
Hela sommaren har jag svurit över den,
i november ska (skulle... nu vet jag ju inte?) den opereras.
I fredags kom först det öppna såret och sedan givetvis inflammationen
så nu stoppar jag i mig penicillin tre gånger per dag och
får den omlagd varannan. Det är egentiden med den långa
vandringen förra helgen som jag betalar för på detta sätt. Allt har ett pris.
När ska du tro mig? Allt har ett pris.
Är det så här det känns att bli gammal tänker jag när jag haltar omkring
med foten i en raggsocka? Jag är inte där, är verkligen inte där,
kan inte vara, vill inte vara och det gör att ännu en bit av mig blir
fruktansvärt skev. Får sjukskriva mig men. Ja, du vet. Inte ens det gör jag.

Och det regnar. Vill inte sluta. Jag tänker på en annan regnig höst,
på livet som det skulle ha kunnat gestalta sig. På att glömma. På vänskap.
På att älska. För lite. För mycket.

lördag, oktober 06, 2012

 "kramis" skrivet av fyrtio-och femtioplusare.
Åh jag huttrar. Vill inte kännas vid de som känns vid.
Kan inte leka sådana lekar. Kramis... herregud vem försöker man likna?
Jag vill byta umgänge fort.

Dagen idag blev fin. Jag tvekade när regnet öste,
bestämde mig i sista sekund, unnade mig en lång vandring,
skrattade.
Sedan städade jag tills dess mörkret var kompakt, bar in pelargoner,
räfsade valnötslöv, planterade ljung och cyklamen.
Nu värker foten men hunden sover lycklig och jag är glad.
Tända ljus, enkel middag i soffan - inlagd ättiksill,
två glas vitt vin och ingen TV.
De få gånger jag är ensam unnar jag mig njutning.
Jo, jag ställer udda krav på livet men det är mitt liv, mina krav.
Imorgon ska jag gå ut i skogen med hunden.
Lämna måsten. Vandra i timmar tillsammans med människor
som skulle kunna bli vänner. Jag måste göra mer för mig.
Inte mindre för andra, men mer för mig.
Alltid kommer fler dagar säger du.
Jag  drömde om döden och är inte så säker.

Det är kärnan som styr cirkeln.
Inte färgen kanhända, men platsen.
Platsen för en själ.

söndag, september 30, 2012

Du kan springa både långt och fort,
lära dig tala nytt, lyssna tyst och sitta still.
Någonstans där längst in är din kärna
ändå det viktigaste, det enda sanna.
Ursprungsfröet.

Jag tjatar om dessa förbaskade cirklar,
jag vet att du tröttnar, jag gör det ändå,
mininsiktmininsiktmininsikt.
Jag t-j-a-t-a-r.
Vi är inte färdiga. Du har inte hört hela mig.
Jag har inte berättat hela dig. Så är det är med cirklar.
Vi tror att vi måste förnya oss och springer lite fortare,
och sedan ännu lite längre tills dess vi inser att vi redan hade svaret.

Jag vet.

måndag, september 17, 2012

Löken hänger på tork, bättre sent än aldrig.
Köksträdgården har bjudit på en dignande skörd av
allt vi sådde. Jag berättar för dig, men med små
bokstäver - skryt skaver, andras och eget.
Den där gränsen som så många inte ser.
Sinnet ryser.
Gömmer sig för världen.

Sällan blir något som jag tänkt mig.
Ensamdagen blev långt därifrån,
ingenting städat, ingenting skrivet, ingenting grävt.
Men i mörkret tände vi höstens första brasa inomhus och jag
somnade under en rosa ullfilt i soffan.

lördag, september 15, 2012

Detta att aldrig mer kasta.
Allt jag lovade då, allt jag inte ger dig nu.

Jag finns, är mig lik, vill berätta.
Samtidigt grunnar jag på varför jag vill att just du vet.
Och tyngs ned av att inte prioritera skrivandet,
varken breven, mejlen eller orden.
Men mycket hänger ihop, dörren står trots allt
fortfarande på glänt.

Jag lånar böcker på biblioteket,
alla dessa nya författare som läses, hyllas, i vissa fall t.o.m. filmatiseras.
Jag orkar bara några sidor i varje, dåligt, pinsamt, haltande.
Beröm blir urholkat, meningslöst på alla plan, när det ges för frikostigt,
är läsare rädda för att om de kritiserar minskar de sin egen framtida
chans att slå igenom?
Lite som föräldrarna som aldrig vågar säga nej.
Lite som kärleken på facebook.
Lite som så mycket.

Idag ska jag städa ur garderoben, fram med min höst.
Grannen har hallon till oss.
Bara hunden och jag är hemma.
Blåsten som omfamnar.
Kaffet som doftar.

Orden som prövas.

torsdag, augusti 30, 2012

Jag borde börja skriva till dig igen, jodåsåatt.
Men du vet hur det är, man tar ett litet steg ut ur
cirkeln och plötsligt ser man inte var det möjligen skulle
gå att tränga sig in igen, kan inte tänka hur.
Så, här står jag och ser dig dansa.
Ser dig och dig och dig.
Orden vill sig inte riktigt, inte melodin heller
för den delen.
Jag bara nynnar tyst.
En stilla väntan.

söndag, augusti 12, 2012

Hur hanterar du mörker? Jag vill så gärna veta,
men frågan kastats ut i tomheten, in i ensamheten
och jag har mig själv att skylla.
Vore jag inte så rädd för vänskapen,
skulle jag lita på den utsträckta handen.
Vad finns att förlora frågar du självklart och jag
hittar verkligen inte något klokt svar för jag blottar mig gärna,
det ser du ju här.
Jo ett, jag är rädd för att göra dig besviken, rädd för att
du målar upp bilder jag inte kan leva upp till.
Jag gör ofta ett för bra första intryck.

Frågan jag ställde är på allvar.
Läser om två dödsolyckor ikväll och kan inte
formulera fasan, bara dra efter andan.
Ser framför mig panikartade scener förkrossade människor,
sorgebud och avgrundsdjup.
En gång var jag med om min olycka och några av orden
jag sa var "detta kan jag ta, vi har varit så förskonade".
Så är det fortfarande, jag fortsätter vänta på katastrofen.
Varje gång någon drabbas av att livet är så skört gråter jag
en skvätt, vill samtidigt inte bli den som nämner
hemskheter. Oron bärs i hemlighet.
Jag vill att du inte ser mig som "konstig", jag vill höra till,
men jag har inte alltid tilliten, skriver otydligt och vågar
aldrig ta ut glädjen i förskott.
Ensam i mörkret med andra ord.

lördag, augusti 11, 2012

Hemma igen.

Självklart var vi där, hur skulle jag ha kunnat säga nej.
Det är inte bara att det är staden där det händer,
det är självaste området,
hur skulle jag ha kunnat säga nej?
Allt föds vi inte med, det sipprar in genom vår hud, färgar oss,
vinner oss, trots att vi inget ber om.
Vi vet vi går fel men hittar en väg, så är det för många.
Kanske anade vi från början att det inte skulle gå att värja sig,
kanske styrde vi inte heller över detta.

I vilket fall som var jag där.
Gatorna är mina, stoltheten, skämten, omsorgen, allt är
precis som det ska.
Det tar tio minuter med 86:an, från grinden som måste målas till stadion.
Tio minuter.

Och det var härligt att umgås med sonen som sommarjobbar mitt i det hetaste vimlet.
Jag vet att vi har det bra.
Jag klamrar mig fast vid de orden,
jag vet att vi har det bra.

tisdag, juli 31, 2012

Vad är det jag håller tillbaka? Och varför?
Så fort jag nuförtiden vill skriva om ledsna tankar
tynger skulden ner mig. Jag borde inte sucka.
Men jag är den jag är den jag är den jag är den jag är.

I en galen värld där olyckor förödar, människor mördas,
barn svälter, i en skadad värld där detta sker på en armlängds
avstånd från mig vissa dagar, borde jag åtminstone inte gråta
över t.ex en förlorad liten sommarjacka.
Det är tvärtom - jag blir nästintill otröstlig.
Borttappad, säkerligen upphittad av någon och därför stulen,
som om inte de stora brotten vore nog.
Samtidigt straffas min fåfänga. Och jag lär mig igen,
allting har sitt pris.

Jag har tappat bort en ring också. Den jag hade i New York.
Det gör mig märkligt nog mindre. Den blev min först när
svärmor dog, då hittade vi den gömd i en låda.
Det var mycket hon aldrig släppte taget om och gav mig.

Och bara för att sinnet är lågt läser jag runt på bloggar
jag inte känner. Blir ännu lägre.
Detta med masker och varför de finns?
Jo du. Ingenting är någonsin enkelt, de finns ibland för att skydda.
Inte dig själv men omgivningen. Tro mig jag har testat ärligheten
och den är inte alltid rätt.
Fast jag vågar inte skriva något i kommentarsfältet,
jag har blivit försiktig med sådant. Ord kan missförstås.
Tolkningsrätten misstolkas. Och så möts man av tystnad.
Den gör ont.

Jag önskar mig ärlighet och omtanke.
Eller om du vill, glöm ärligheten
men ge mig omtanken.

fredag, juli 27, 2012

Jag badar fötterna i zinkfatet fyllt med kallt vatten, rosmarin
och  mynta. De svarta vinbären är mogna, tomaterna rodnar,
lavendel och oregano behöver plockas men potatisen har vi ännu inte lyft.
Det vackraste i livet ligger med sitt ansikte i min axelgrop,
hon är varm, mjuk och doftar sött, min tacksamhet över att
ha blivit given en redan självklar plats i hennes liv är oändlig.

Jo, jag bär på mina minnen, jag vet att jag har gråtit och kanske
berättat mer än du bad om.
Det är sådan jag är, aldrig vill jag glömma igen. Våra minnen är det som
förklarar oss.
Minns du hur jag sa att vi inte styr över allt?
Jag vill att du minns just det.

tisdag, juli 17, 2012

Hon är knappt ett dygn gammal
när jag försiktigt med mitt pekfinger för första gången
får smeka hennes sammetslena kind.

Jag drunknar,
i oändlig kärlek.

söndag, juli 15, 2012

Det är absurt med kontrollbehov,
absurt med rädslan för allt som kan hända,
absurt med önskan att bära så att ingen annan tyngs ned.
Värre än det absurda är den naggande skammen, känslan av att ha varit 
en bakåtsträvare hela livet. Hej hopp här har ni mig, tänker jag 
och har lite svårt att inte snyfta till. Hej hopp. 
Det är fult idag att sätta andra före sig själv,
barn är lyckliga om föräldrarna är det, inte tvärtom,
vi gör om Älska din nästa till Älska dig själv… 
och någonting blir fel.
Helt fel. 
Jag har varit lycklig. Jag är lycklig. 
Utan att stå först.
Har någon en gång försökt ta det som är du, 
då begär du därefter automatiskt om att 
få hålla i spakarna resten av resan. 
Ingen ska någonsin få fördärva igen. 
Kör du sedan i diket, ja vem litar du då på?
Inte på förövaren, inte heller på dig själv. 
Eller på hjälten som sov och inte hörde dina rop.

Det hjälper mig att skriva. 
Så vet du.

onsdag, juli 11, 2012

Fortfarande finns drömmen om gemensam tillit.
Fast någonting jag tänkte blev lite fel.
Vi klär inte av oss nakna inför främlingar,
jag tar ALDRIG av mig och poserar,
tanken är befängd och lika vansinnig är,
inser jag plötsligt, min önskan att vi skulle
visa fram våra sköra själar så snart.
Vi som en gång trodde att vi visste allt.

Fick jag göra något ogjort så skulle jag ändå inte
ha förblivit tyst. Men mina steg skulle möjligtvis
ha varit mindre och helt utan hast,
du skulle ha fått
vänta på mina ord,
du skulle ha fått
be mig om min röst,
du skulle ha fått
gråta ensam.
Åtminstone en stund.

Vi människor leker lekar med varandra.

tisdag, juli 10, 2012

Jag har ont igen. Vänsterbenet värker (jag begriper inte just den biten),
armarna är tunga, nacken öm och huvudet trött.
Det låter trist, jag låter trist, när jag skriver så
men jag orkar inte med undanhållna sanningar,
de får hamna här.
I det fria ljuger jag som en borstbindare och är 
tacksam över att ingenting syns. Frågar någon, utan engagemang,
hur det är svarar jag "fint" och ler.
Värre än så, frågar någon med engagemang svarar jag detsamma,
av annan anledning.

Och kanske är det rikedom att sitta här uppkrupen i soffan,
tända ljus, kaffe i muggen och tystnad sånär som på datorsurr.
Kanske? Varför skriver jag så, när jag vet att det är?
Igår köpte jag lemoncurd, det finns inget finare att ha på det ljusa brödet.
Syrlighet som är mjukt vacker.

Nu faller regnet.

lördag, juli 07, 2012

Sonen är på hemmaplan.
Sex månader går fort.
Att plötsligt en kväll sedan få ha hela klanen samlad
var precis så underbart som det skall vara.
Sådana stunder ser jag mig själv i ett vackrare ljus.
Och nu hittar vi rutiner som fungerar
med en extra vuxen i huset.
Studierna drar i gång i augusti, då ska vi
än en gång köra genom sensommarsverige med
fullpackad bil. Det blir vackert.
Innan dess väntar vi på underverk.
En bävande väntan.

torsdag, juli 05, 2012

Det icke-unika gör mig både ledsen och glad.
Tankarna jag går och bär på i tysthet,
både om stort och smått. Tungt bokstavslösa.
Och ändå får jag för mig, i samma stund som jag ler
åt dig som skriver om sådant jag tänkte men inte sa,
inte ensamma.

Kanske därför är också stumheten stundtals gemensam.
Flera jag en gång läste dagligen
tycks numera lika ordlöst propra som jag själv.
Vi som är fantastiska kalejdoskop, vi som inom oss bär
allt det som gror på åkrarna mellan glädje och sorg,
är det möjligen så att vi försiktigt sätter egenhändig etikett
på vårt skrivande, inte kan ta oss utanför de ramar
som blev vårt signum? Eller är det bara så att dörren
inte kan stå öppen alltför länge?
Då fryser vi och vaknar en morgon med rädslan över vad vi vågade
(drömde om att) ge, som en rivig filt runt benen.
Unika eller ej.

måndag, juli 02, 2012


Överdrivet, visst.
Att älska känslan av nystädat, doften av såpa.
Sådana lyckorus tar givetvis slut.
Kanske är vardagsglädjen lik malen
som just nu cirklar runt sänglampan,
den kan inte fångas utan att de sköra vingarna
riskerar gå sönder. Kan inte fångas med små ord.
Kanske är det så det är med stillsam styrka, att nämna den
är att våga för mycket.

Gränser är tunna och sköldar så sköra.

Fördelen med att vara jag är att ha sommarlov.
Och stunder av ensamhet. Mitt rörelsemönster förändras,
steg utan brådska, kaffe som får kallna när boken är vacker,
regn som inte stressar - imorgon är en annan dag.
Igår såptorkade jag golv. Och polishade.
Sommarstädning.
Sådant görs bäst i tomt hus, är vi många får jag för mig
att friden störs, att övriga känner sig tvingade att gripa in
utan egen iver.
Så onödigt när jag älskar det.

I natten satt jag sen i glasrummet och lyssnade på
regnets trummande.

Idag har jag varit hos läkare för andra gången på fyra dagar.
Det blev ok,  jag fick ny tid för remissbedömning
och grät inte alls.

Detta hade inte varit sommaren att vandra.
Av flera skäl.

Jag önskar mig ett långt liv.

fredag, juni 29, 2012


Dag efter dag efter dag efter dag, långsamheten på en kanalbåt.
Fågelsymfonier, nyponrosor, vattenliljor och svanar som tigger bröd.
Jag sitter längs fram i fören med en kaffemugg i handen,
bok på bänken och filt över fötterna.
Enda uppgiften är att i de skarpaste svängarna luta mig framåt så långt
det går för att sedan, efter att ha spanat runt kröken,
resa mig och göra tummen upp om ingen mötande båt är i sikte.
Och jo, när vi passerar slussarna (de är få, vi har valt vår rutt
med omsorg den här gången) måste jag veva.
Och dra. Eller putta. Det går fint, jag kan det där nu, har gjort det förr,
bara en gång blir jag förvirrad och glömmer stänga när vi lämnar.

Det händer att jag går in och gör nytt kaffe eller en kort stund går bak och
håller i styrstången, men det sistnämnda gör jag mest för att inte
behöva tänka att jag inte kan. Man kan allt man vill, så säger alla idag.
Jag håller inte med, men vem vill lyssna på mitt försök till förklaring?
En förmiddag stannar vi till vid en "farm-shop" och köper färsk mjölk,
korvar och hemgjord sylt, en annan dag står det en korg med ägg på en stol
precis vid vattnet, vi stoppar pengar i en burk och puttrar vidare.
Ibland lägger vi till vid en pub.
Sover gör vi helst vid öppna fält där man ser fåren beta.

Ännu en av dessa verkligheter vi lånar om och om igen
och sedan är jag hemma i min igen.
Sniglarna har ätit upp två rader bönor, pionerna har nästan blommat ut.

torsdag, juni 28, 2012


Jag fick ett vackert mejl.
Och jag hoppas du ser detta,
så mycket av det du skrev är jag.

Jag funderar över vänskapen som kan födas när ord får hitta sina läsare.
Jag funderar även över sårbarheten.
Och obalansen. Över rädslan.

Jag är inte mycket för envägskommunikation,
tystnaden i sig gör mig mindre, den kan få betyda att vi vet
var vi har varandra.
Du och jag vid ett frukostbord.
Men då måste vi våga visa oss i all vår sömndruckna nakenhet.

Ett djupt andetag, frisk luft, ny början.
Modet att stanna, lugnet som stillar en ordlös oro,
minnet av sommardoften en juninatt.
Ja, vi tar tysta frukostar tillsammans.
Kom.

måndag, juni 11, 2012

Somliga dagar omfamnar den ofantliga tröttheten min värld.
Kanske har jag befunnit mig här så länge att jag nu slutligen är på väg
att vakna och först då inser vidden av sådant som var.
Livet passerar sällan obemärkt förbi.

När tredje underverket var ett halvår gammalt
svimmade jag en natt av trötthet efter det att jag
hade lyft upp honom ur spjälsängen.
Först la jag honom på stolen som stod placerad
halvvägs mellan våra sängar,
sedan damp jag.
Sömnskuld sa läkaren.
(Detta var en parentes.)

Livsskuld tänker jag nu.
Man får bli trött när minnen hinner ifatt,
Man får bli trött, man får bli annorlunda.

Vi är de vi är och inte någon annan.
Jag vill inte bokstavera, tänker inte sjunga solo,
kan inte rita av.
Som pluggen som inte riktigt passar sådan är nog jag,
för att använda kloka tigerliljans ord.

Men jag orkar, tror att det finns en mening,
finns en väg. 
Att sätta ord på mig själv, varför är det så svårt?
Jag viker undan, andra ropar högt.

torsdag, juni 07, 2012

Det finns inget fack för hela mig.
I ett liv av förunderligt vackra ögonblick,
försöker jag se, fånga in,
kanske viktigare än så hålla kvar,
känslan av att höra till.

Igår.
Lugn och självklar jobbsamvaro,
lantlig hemmaidyll med spontanbesök av underverk
och sist den underbara nästanhemliga spelningen på bästa klubben.

Det finns inget fack för mig.

Det finns inget fack,
bara min riktning.
Minriktningminriktningminriktning.

måndag, juni 04, 2012

Det själviska i allt vi gör. 

Tänker du någonsin så eller är jag ensam om att
kippa efter luft?
Samspelet som är en dans med svåra steg,
vänskapen som måste vattnas trots att det är längre och längre till källan,
orden som ska bli förstådda,
bottnar orken och viljan i annat än vårt eget innersta?
Någon skrev en gång med upprörd stämma om sin ilska, kastade den
på mig, möjligtvis oskyldigt ovetandes om att den nådde fram,
sårad av min ärlighet.
Till mig hade hon känt tillit och jag ville fråga hur.
När var du nära?
Jag gav dig all min tvekan,
du serverade mig yta.

Det själviska i allt vi gör.

fredag, maj 25, 2012

Tvekan. Jag rycks med för lätt.
Alla vill vara någon, jag ser ju det.

Och jag smakar försiktigt på tilliten,
vänder, vrider och begrundar.
Alla vill vi älskas mest.

Men man får inte leka med ord. Inte vara för frikostig.
Speciellt inte med de skrivna, de som finns all tid.
Urholkade,
som ur sten uthuggna fågelbad tömda på livgivande vatten,
så ser de ut i dagsljus.

Lika lite får man leka med sköra sinnen och med
kärlekar som föddes för att vara eviga.
Nej, sådant heligt får man inte leka med.
Och man kan inte räcka till för alla.

Jag går in igen.

måndag, maj 21, 2012

Vissa dagar etsar sig fast i minnet,
inte för att världen förändrades utan
kanske tack vare att den inte gjorde det.

När jag vaknar är det sommar. Värmen, ljuset, mjukheten,
alla är de fullständigt naturliga bitar av självklarheten.
Jag är knappt vaken när jag kör de 5 minuterna till gårdsbageriet,
fast jo jag blev väckt av en nybryggd kopp kaffe - det finns en
ömhet i livet trots allt. På väg hem är jag nära att
köra ut framför en bilist. Lycka är svårköpt,
jag blir livrädd, inte för vad som kunde ha hänt mig,
utan inför det faktum att händer det mig kan det hända andra.
Och jag måste bita mig i läppen för att inte gråta
och jag undrar så varför jag måste ta ut olyckor i förväg.
Och sedan är det fint igen och det är söndag och jag har städat i tre dagar
för när man är som vi och aldrig flyttar då får man panik ibland och
måste städa och röja och kasta. Och mest får jag panik för att vi förbrukar
och för att vi inte kan återbruka allt. Så jag sparar och sparar och sparar och
samtidigt är jag estet och kan inte leva i det som inte är levande. Där växer ångesten,
men i växthuset är jorden till hälften egen kompost och tomatplantorna höga och kraftiga.
Detta lilla frö jag sådde.

Jo, egentligen är det trädgårdsdag idag. Och jag hinner ta på mig sandalerna
innan telefonen ringer men sedan, några timmar framåt gör jag ingenting,
påmind om det självklara.
Liv är liv, liv är förunderligt och skört och kan inte tas för givet.
Sedan är allt lugnt igen, vår väntan på det som ska komma
får förbli andäktig väntan ännu ett tag.
Och nu i den mörka natten chattar jag med sonen.
Vår lilla stora värld.

Kuggar. Vi är alla små kuggar.

söndag, maj 13, 2012

Sen söndagsmorgon med kylig luft och sol.
Jag sover länge, dricker kaffe länge,
Något är plötsligt lättare i mitt inre. Så många bitar i ett liv
påverkar oss, tynger ner eller lyfter upp, själv har jag
visserligen svårt för att lita till beröm men samtidigt
förstår jag numera varför (åh dessa långa regnnätter,
denna gråt, allt ledde framåt, ledde verkligen både inåt och framåt),
vilket blir detsamma som att närma sig den punkt där gammalt skräp
tillåts få förmultna till näringsrik mull.

Vid sidan av denna tysta vetskap kan jag alltså just nu titta framåt,
så som jag alltid tillåts göra i maj månad. I år är längtan,
kanske som en form av belöning, stark och ljus.
Allt kan bli bättre. Dåligt blev bra.
Åtta tuffa månader på jobb mynnar ut i något vackert,
något jag är och har rätt att vara stolt över.
Ingen tillåts heller längre ta mina ord -
stämman är klar när jag talar.

Nystarter, vi nämner alla dem ibland. Nu ska jag gå en
hundrunda, plantera om gurkplantor, hänga undan
vinterkläder och fundera på min dagbok.
Jag vill verkligen hålla kontakten med dig som läser,
som visar att du finns, men samtidigt krävs begränsad
tid vid datorn, jag måste hitta tillbaks till själens
ensamma dagliga skrivande.
Dagliga. Dagliga? Jo dagliga.

I vilken form vet jag inte riktigt.
Och min anonymitet både sveper in mig i trygghet
och snärjer mig.

fredag, maj 11, 2012

På min arbetsplats finns den goda handlingen,
där finns också orden som borde bygga broar
men som för flertalet istället blir ett egenreflekterande djupdyk.
Mer än så kan jag inte säga och visst, det försvårar för dig att
jag inte vill lämna ut, jag inser det,
men så får det förbli.
Vad har jag egentligen rätt till?
Ingenting mer än mig själv. 
Nå, du får mina vaga bilder här -

När jag visar den slutgiltiga versionen
(skulle det verkligen kunna finnas endast en,
hur ser jag dem stå innan jag har låtit dem falla?)
av det som kommer att bli mina ord, säger han
att han inte ser skillnaden.

Det är därför jag så sällan kan lyssna på dig,
vill jag sucka och är nära att fråga om han är
en av de som läser fort utan att störas av en
haltande melodi eller skuggor i fel kostym.
Men jag vet ju redan svaret.

fredag, maj 04, 2012

Sluta skriva?
Så mycket vi inte tänker som blir ändå.
Men kanske hittar jag hit igen.
Livlinor, jag inser att jag har flera.
En består av orden.

Jag kan berätta för dig om vardagen just nu.
Vår som bär sommarvärme, fågelsång och framtid.
Sent omsider har jag satt lök och petat ner fröer.
Att värna om köksträdgården, planera, kratta, så,
det är att varje år rikta viljan framåt. Mot hösten och vilan.
Följaktligen har jag luckrat min jord men inte vänt den.
(Sådant görs på hösten här, inget är så vackert i november
som ett grävt grönsaksland där vintern får ta
vid och frysa sönder de svarta klumparna.)
Potatisen hann vi inte, den väntar i de nötta äggflaken,
imorgon är en ny dag.
Så mycket jag vill, så lite vi hinner, så lyckligt lottad jag är
som ändå har.
Livet går inte att styra. Det sker i sin styrka.
Det sker till trots.
Och strax innan kvällningen igår hördes årets första gök svagt.
Han ropade inte från väster,
han ropade inte från öst.
Han ropade inte från norr.
Men han är ropade. Jag visste först inte om jag ville lyssna.


Utanför mitt fönster hör jag bäcken porla.

fredag, april 13, 2012

Även mellanhanden har hud.
Papperstunn.
Färglös.

onsdag, april 11, 2012

Jag skyller långsamheten på att det nu är tredje
veckan med halsont och hosta. Jag sänkte mig så
lågt att jag faktiskt gick till vårdcentralen, men läkaren
var nonchalant och sa att ont i halsen kan man ha i sex
veckor innan man söker hjälp. Så nu vet jag det och jag
sväljer försiktigt, kanske sitter det såriga bara i min
fantasi.

Igår fick jag, av annan anledning (läs jobb, glädjen att
vara en av de utvalda) spendera tid med en röstcoach.
Obetänksamma ord lägger sig ständigt som en tung
våt filt på mina axlar, svår att skaka av, kletig,
lämnar mig huttrande så länge att tid tycks bli en evighet.
Denna kritiska kvinna gjorde motsatsen, lyssnade lugnt,
lyfte mig högt, berömde och jag går med stolta steg just nu.
En takt jag önskar jag kunde hålla.
Linan där ödmjukhet och självtillit balanserar,
där jag inte skäms över att ordna åt andra
men ger mig själv omsorg.

I allt har jag svårt för att inte gå vilse i nyanser.

söndag, april 08, 2012

Solen lyser och hur kall vinden än är
så är ljuset varmare.
Vi som alla gör så gott vi kan,
Nu Börjar Det.

Och om en liten stund kommer hela finaste familjen hem,
(ja nästan, storsonen är ännu långt borta),
vi ska äta, vi ska prata, vi ska finnas nära.
Och jag ska dekorera med de vackraste ägg som fanns att få.

 
Glad Påsk!

onsdag, april 04, 2012

Storstaden runt oss.
Den eviga känslan av att längta hem och samtidigt
låta rötterna sjunka djupare.
Vi går som alltid på, för oss, delvis nya gator,
man kan vandra ett helt liv
det finns bitar kvar att upptäcka trots det.
Både utanför och i det innersta.
Halsen värker,
hostan är fruktansvärd,
imorgon ska jag köpa honung med högsta umf.

På fb önskar man varandra glad påsk.
Jag har inte hunnit dit ännu.
När vi vill glädjas åt det största måste vi
andas in mörkret först.

söndag, april 01, 2012

Blir sittandes framför Winters Bone.
Kargt, kallt liv. Liv.
Vad ska vi minnas om vi bara får lista tio saker?
Vill du göra det lätt säger vi tio av varje.
Vilka böcker, vilken musik, vilka filmer?
Städerna du älskade?
Vilka människor?
Vilka möten?
Vilka brev?
Och vilka bloggar?

Allt som vågade tala sin egen sanning,
allt som inte förskönade.
Eller tystnade
då viljan att passa in och bekvämligheten lockade.
Det kommer vi att minnas.

torsdag, mars 29, 2012

Frossfeber i över ett dygn nu.
Det kan få förklara tystnaden.

onsdag, mars 28, 2012

Livet traskar. Jag funderar på mina drivkrafter.
På längtan, men än mer på ärligheten, den som ställer till det för mig.
Längtan har jag lärt mig vårda och hantera.
Den är en stillsam glöd som värmer frusna stunder,
en parentes i samtalet med dig just nu.
Ärligheten är det värre med. Elden brinner,
lågan svår att kontrollera.

På en föreläsning pratar de ordkunniga om
nya sätt att kommunicera, om vägar att nå ut och
påverka. Vi måste hitta vår tydlighet när vi inte står
öga mot öga, alla tecken får en innebörd.
Så enkelt får jag fast mark under fötterna igen.
Mina tankar är rätt.

I övrigt då, vad gör jag?
Jag andas in den fuktiga doften av egen kompost
och ett rengjort växthus, jag planterar om tomatplantor
och lyfter ut den nyinköpta citronplantan,
jag funderar på hur de ointresserade ska
kunna förstå vikten av aktivt miljöarbete. Nu.
Och jag vill reparera sådant som är trasigt.
Allt är inte lätt.

torsdag, mars 22, 2012

När det är som svårast att fästa orden
minns jag Chopin.
Waltz in E-flat major, Opus 18.
Minns känslan av att bli buren genom nätter,
minns smaken av mörker, ännu mycket ny.
Allt jag inte visste,
allt jag kunde få.

Det jag gav.

onsdag, mars 07, 2012

När vi inte ser varandra, inte hör rösten
som finns bakom, när vi måste förlita
oss på att det vi skriver tas emot just
så som var tänkt, då balanserar vi.
Det händer att vi faller.

Det finns inget bekräftelsebehov bakom mitt.
Det handlar om mod.
Att finna mig själv och sedan stå för glömda tankar.
Du som anklagande ser "vackra ord" och tolkar dem som högmod,
du kastar sten i glashus och jag kan inte nå dig,
inte säga hur det är.

söndag, februari 26, 2012

Den här staden är inte min livlina.
Kibbutzen var, du var, staden är
det inte.
Så hur ska jag förklara det,
tryggheten finns i det hemtama,
i det avskavda och i känslan som
uppstår när jag blir påmind om att
jag hanterar mig utan stora ord.
Även detta är mitt.

Söndagar, då köper jag blommor på marknaden
och dricker kaffe ur en pappersmugg.
Jag älskar att bli igenkänd och känna igen.
Jag längtar efter tystnaden, lugnet, de långa
hundpromenaderna när jag är här,
längtar efter pulsen, människorna och överflödet
när jag är där.
Min mur.
Jag behöver skydd mot stormar, måste ha fri sikt över vidderna.

torsdag, februari 23, 2012

Vår i luften.
Och inte går det att skriva "det mesta
är sig likt" om en stad som är i ständig
rörelse. 
Trängseln på gator och bussar,
grinden som behöver målas,
trädgården som börjar blomma,
grannens kamp mot rävarna.
Fattigdom kantad av lyx.
Värme, skratt och stiltje i mitt inre.
Vi är i London, det är vardag här.

fredag, februari 17, 2012

Jag förbrukar webbläsare och
bär rustning.
Igen.
Saknar våra samtal,
saknar modet jag hade att visa
på skörheten i det vackra.

Är det så här det känns att vara
en av alla er ordlösa?
En i mängden.

tisdag, februari 07, 2012

Månsken mitt i natten
Jag går över vita gnistrande fält.
Luften är mjuk, fuktig, kall. Som att dricka kyld
champagne med bubblor så små att de bara anas
tänker jag varje gång vi drar våra andetag.
Varma vintervantar och lugn i sinnet.
De orden är stora.
Här finns jag och det är som det ska.
Här finns jag och jag har inte längre bråttom.
Kanske vill vintern mig väl eftersom den finns i mina gener,
kanske älskar jag den så villkorslöst eftersom jag vet att den inte är min,
kanske tar jag därför emot den med öppna armar.
Viss om att den inte stannar.

Här finns jag och så många bitar har funnit sin plats.

måndag, januari 30, 2012


Tystnad eller ej, jag vill få berätta.

Alla vandrar vi, så tror jag.
För varje gång tar det längre tid att gå varvet.
Jo, grubblandet tär på själen, orden äts upp av ärligheten,
nakenheten riskerar bli något att skämmas över.
Nakna själar, det måste vara det mest sårbara på vår jord!
Men jag kommer runt, skönjer mitt eget mönster.
Och även stunderna i ljuset blir mjukare, klarare,
får mig att dröja längre.
Aldrig förr har jag snubblat över verkliga sanningar, glömda fasor.
Nu vet jag mer än jag någonsin visste tidigare.
Jag minns varför. Ilskan och tacksamheten kan dela stol.

Vintersol och kyla. Jag gläder mig åt så världsliga saker som
ett par nyinköpta svarta ekologiska kängor
i svenskt, garvat skinn.

lördag, januari 28, 2012

Jag skulle skriva till dig om cirklarna, jo jag minns.
Men sedan bestämde jag mig för att du inte
kommer att förstå så därför blev jag istället
mycket tyst.
På den vägen är det kanske fortfarande.

Jag har gått runt. Igen.

måndag, januari 23, 2012

Men varför kan jag inte kommentera?
Har fler detta problem? Vår konversation blir
ensidig och jag känner mig märkligt bakbunden.
Är det blogger eller jag som gör fel?
Har det att göra med de kommentarsfält vi har valt?
Lite nedstämd, trots att solen skiner och världen gnistrar,
över att inte underhålla sådant som på sätt och vis är vänskap,
måvara annorlunda än den där vi möts öga mot öga.

Fälten ligger snötäckta.
Just nu var det mest det jag ville berätta.
Det går inte att förklara på vilket sätt det är så viktigt.
Men det känns.

torsdag, januari 19, 2012

När styrelsemötet är slut snöar det.
Jag kör mycket långsamt genom skogen,
varje minut blir dyrbar. Varje sekund.
Radions P2 spelar Grieg och i gläntan
framför slottet skymtar säkert tio rådjur.
Världen är lycklig.
Jag är vit.

onsdag, januari 18, 2012

Min Långsamhet Igen. Dagarna börjar så bra,
jag kommer upp, hinner köra musikern till skolan,
unnar mig nybakat stenugnsbröd, sätter på kaffe.
Och blir sedan sittandes för länge.
I tankar som inte låter sig naglas fast med ord.

Hur hinner du? Tro mig jag skulle vilja veta.
Själv tar jag stöd längst husväggarna och rör mig långsamt.
Graciöst men i stum slowmotion. Jo, så känns det ofta,
även om jag vet att du tycker du ser motsatsen,
du får för dig att jag skrattande halvspringer och
samtidigt pratar med alla. En simpel illusion.

På något sätt har jag gått runt min cirkel igen. Är tillbaka
i att behöva den yttre ordningen för att undvika kaos.
Jag behöver något som håller ihop mig, att börja inifrån
går inte längre, någonstans viskar en röst
"du har rotat färdigt för denna gång, så är det"
Allt har ett pris, det minns du väl? Måste jag alltså nu
ge upp mitt filosoferande?
Ja antagligen.

Men ändå, hur hinner du? Hur hinner någon där ute?
Vara effektiv på jobb eller med studier,
vara förälder, vara kreativ på hemmaplan,
hålla kontakt med släkt och vänner, hålla liv i bloggvänskap?
Krokusarna som lyser upp köksbordet, veden som ska spraka
i brasan ikväll, myrtenkrukorna som måste vattnas,
middagen som behöver planeras, hunden som vill gå långt
och faktiskt, lite jobb, allt det där tar tid.
Och jag måste duscha.
Allt i halvfart.
Hur hinner du?

Hur?

tisdag, januari 17, 2012

Och sedan blir det kväll och allt löser sig.
Det finns en glädje också i att vilja göra
för mycket.
Nya dagar, nya dagar.  

(Jag tappar bort en del kommentarer
under tiden som jag bestämmer mig för
vilket alternativ som passar här när jag
kanske inte tycker om långa trådar.
Ett futtigt vardagsbekymmer, men nu
vet du.)

Det där med världens bästa liv, säg aldrig
så om ditt eget. Aldrig.
Jag som skulle ligga på soffan det mesta
av dagen eftersom både kropp och själ behöver det,
blir påmind om att jag har glömt att göra
En Mycket Viktig Sak på jobb.
Deadline klockan sex
Den senköpta julskinkan som jag i ett svagt
ögonblick stoppade in i ugnen är inte färdig
på ett par timmar än, stressknuten i magen
hårdnar och jag tänker orakt.
Detta att stå med fötterna i olika världar,
med tårna spretandes ut i ännu fler, inte hjälper det
när man har ett skruttigt balanssinne som jag.
Inte det minsta.
Jag prioriterar fel.

onsdag, januari 11, 2012

Segar. Inser att jag måste ha världens bästa liv
vad gäller mycket. Som detta att emellanåt själv
kunna bestämma takten. Och snart har jag druckit
mitt kaffe och ska släcka de fladdrande ljusen för
att köra till jobb och igår blev bra och våra möten där
som drar ut på tiden är en lyx när de får handla om
sådant vi vill och... nej det blir inte mer nu.
Ute regnar det. Sådan är min vardag.
Idag.

tisdag, januari 10, 2012

Att skriva ner sina tankar på detta sätt,
lämna ut livet även de dagar det är
svårfångat och näst intill osynligt,
fortfarande grunnar jag på drivkraften.
Kanske handlar det bara om förhoppningar,
Bara? Kan man skriva ett sådant ord om något så stort?
Jag vill ju att vi är många som brottas med vardagen
tillsammans. Jag vill att vi är många, men olika,
så att vi börjar förstå att lika inte alltid är nödvändigt.

Fick jag välja idag så skulle jag...
Sy om en kofta och skriva ett brev. Nej två.
Jag skulle ta god tid på mig när jag duschade
och jag skulle måla mina tånaglar. Jag skulle
låtsas att utanför mitt fönster föll snöflingorna
fast istället för öppna fält skulle de höga husen
i Williamsburg le mot mig med snälla ögon.
Bara idag skulle jag vilja vara någon annanstans.

måndag, januari 09, 2012

Stilla måndagsmorgon har fått övergå i
dag och jag vet att det i vårt effektiva
samhälle är snudd på dödssynd att som jag
tassa omkring i mjuka pyjamasbyxor med
hunden som enda åskådare. Men januari är en
grå månad och jag som älskar tystnaden
och ensamheten, gömmer mig för omvärlden,
försöker leva i de små detaljerna och om så bara
emellanåt blir det tydligt hur jämförelser mellan
oss är meningslösa.

Igår lyfte vi undan julen. Nästan.
Vissa år låter jag krubban stå ända
tills Kyndelsmäss och likaså fönsterljusen.
Jag är inte rädd för mörkret, det är inte därför,
kanske har jag bara svårt för avsked, t.om. de
obetydligt små.

torsdag, januari 05, 2012

Julklappen, ett hamrat
silverhänge till armlänken.
Två ord, kär lek.
Mina förundrade fingertoppar
nuddar emellanåt.
Som av en slump måhända,
eller för att allt annat trots allt
skulle vara
en omöjlighet,
är den inristade signaturen,
ett mycket tunt
men tydligt A.

måndag, januari 02, 2012

Ska vi lova något inför det nya?
Själv brukar jag önska. Klara nätter
kring otaliga Trettondagsaftnar (vi väljer inte
våra minnen) har jag sett stjärnfallen
och tyst gjort inre resor genom universum.
Varken liv eller sådana färder begränsas av
datum vi nämner på förhand, kanske är jag
fortfarande på väg mot målen.
Ingenting tar jag någonsin för givet.
Förhoppningar har vi alla, det är så självklart.
På att livet ska vara kärleksfyllt, ljust och varaktigt.

Just nu då? En del i mig vill skrota fb istället för att bli
uppretad på vuxna människor. Är det bara jag
som får lite ångest av att läsa om vänners middagar,
tack och kramar, eller mår lite illa av familjer som
sinsemellan gullar från varsitt soffhörn?
Det sorgliga i bekräftelsebehovet?
Eller ren dumhet?
Sonen och jag chattar privat.
Och jag har mycket att vara tacksam över.