måndag, januari 30, 2012


Tystnad eller ej, jag vill få berätta.

Alla vandrar vi, så tror jag.
För varje gång tar det längre tid att gå varvet.
Jo, grubblandet tär på själen, orden äts upp av ärligheten,
nakenheten riskerar bli något att skämmas över.
Nakna själar, det måste vara det mest sårbara på vår jord!
Men jag kommer runt, skönjer mitt eget mönster.
Och även stunderna i ljuset blir mjukare, klarare,
får mig att dröja längre.
Aldrig förr har jag snubblat över verkliga sanningar, glömda fasor.
Nu vet jag mer än jag någonsin visste tidigare.
Jag minns varför. Ilskan och tacksamheten kan dela stol.

Vintersol och kyla. Jag gläder mig åt så världsliga saker som
ett par nyinköpta svarta ekologiska kängor
i svenskt, garvat skinn.

5 kommentarer:

  1. Du får Du får Du får! & du gör det så bra<3

    SvaraRadera
  2. Klart vi alla vandrar.
    Klart man märker mönster.
    Jag upptäcker många
    Både bra & dåliga

    SvaraRadera
  3. Ett par kängor för kroppens vandring är något att vara glad över, det tycker jag allt.
    Och alla ser inte den nakna själen, skönheten och styrkan i bräckligheten. Men för den som ser är värdet oändligt, att dela.

    SvaraRadera
  4. Hallå där din luring! Har nu spårat dig från blogg till blogg och tror nu att jag hittat den där du tältar för tillfället...:-)!
    Ser för mig dig som en kringvandrande herde som vårdar och följer sin glesa ord-hjord- bokstäverna allt mindre, raderna allt kortare...
    Så glad att läsa dig igen. Rörd särskilt av den föregående - cirklarna och tystnaden..
    Och stort, stort tack för uppmuntran under min bortavaro. Värmer :-)

    SvaraRadera
  5. Jag älskar Dina Uttryck. Du vet. Beskrivandet av det föreställt Ogripbara som får Tydligheterna att framträda.
    Det är Lättare att navigera i en Tydlig Omgivning. Som dessutom, är så Full av Kärlek. Tack för Allt. Som du Är och Ger.
    /Rikki

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.