onsdag, mars 07, 2012

När vi inte ser varandra, inte hör rösten
som finns bakom, när vi måste förlita
oss på att det vi skriver tas emot just
så som var tänkt, då balanserar vi.
Det händer att vi faller.

Det finns inget bekräftelsebehov bakom mitt.
Det handlar om mod.
Att finna mig själv och sedan stå för glömda tankar.
Du som anklagande ser "vackra ord" och tolkar dem som högmod,
du kastar sten i glashus och jag kan inte nå dig,
inte säga hur det är.

10 kommentarer:

  1. Precis så... Ord som är ärliga kan tolkas som förmer. Ord som är rädda framstår som kaxiga..

    SvaraRadera
  2. Om man verkligen läser med öppet sinne, känns det äkta och rätt, helt naturligt.
    KRAM!

    SvaraRadera
  3. Det känns alltid i hjärtat när något är "på riktigt".
    Sedan hur vi människor uppfattar det är en tolkningsfråga.

    Sinnestämning? Ja.

    Saknat dina ord, saknat dig!
    Superdupervarmkram,


    /Marie

    SvaraRadera
  4. När du skriver går det in i hjärtat på mig och ofta tänker jag 'men hur kan hon veta, vi har ju aldrig träffats', och för mig är det en trygghet. Inte så ensam.

    SvaraRadera
  5. Håller med Lilja. Just så.

    SvaraRadera
  6. Söderenbytjejen2012-03-14 08:10

    Kristallklart!
    ...om det så svåra.
    Det är så underbart att få förundras så, här hos dig!

    SvaraRadera
  7. Hittade just till dig blogg, och så glad att jag gjorde det, du skriver otroligt vackert och träffande. Tack för att jag får läsa, hit återkommer jag.

    SvaraRadera
  8. Känner exakt detsamma hos dig<3

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.