onsdag, april 11, 2012

Jag skyller långsamheten på att det nu är tredje
veckan med halsont och hosta. Jag sänkte mig så
lågt att jag faktiskt gick till vårdcentralen, men läkaren
var nonchalant och sa att ont i halsen kan man ha i sex
veckor innan man söker hjälp. Så nu vet jag det och jag
sväljer försiktigt, kanske sitter det såriga bara i min
fantasi.

Igår fick jag, av annan anledning (läs jobb, glädjen att
vara en av de utvalda) spendera tid med en röstcoach.
Obetänksamma ord lägger sig ständigt som en tung
våt filt på mina axlar, svår att skaka av, kletig,
lämnar mig huttrande så länge att tid tycks bli en evighet.
Denna kritiska kvinna gjorde motsatsen, lyssnade lugnt,
lyfte mig högt, berömde och jag går med stolta steg just nu.
En takt jag önskar jag kunde hålla.
Linan där ödmjukhet och självtillit balanserar,
där jag inte skäms över att ordna åt andra
men ger mig själv omsorg.

I allt har jag svårt för att inte gå vilse i nyanser.

4 kommentarer:

  1. Så fint att möta någon som kan ge en karta till den där linan. Håll den stadigt i handen...(blandad metafor)

    SvaraRadera
  2. Det borde inte vara Fel, att försöka känna Stolthet över den man Är...
    Du, om Någon, har ju de bästa Skäl därtill.
    /Rikki

    SvaraRadera
  3. Jag hoppas du låter det sippra både här och där för jag tycker inte att det luktar illa jag tycker det doftar ljuvligt. För det är inte på bekostnad av någon annan, det är inte för att varken höja eller sänka, det är bara ren glädje. Underbart.

    Däremot funderar jag på varför det är att sänka sej djupt att gå till vårdcentralen.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.