fredag, maj 04, 2012

Sluta skriva?
Så mycket vi inte tänker som blir ändå.
Men kanske hittar jag hit igen.
Livlinor, jag inser att jag har flera.
En består av orden.

Jag kan berätta för dig om vardagen just nu.
Vår som bär sommarvärme, fågelsång och framtid.
Sent omsider har jag satt lök och petat ner fröer.
Att värna om köksträdgården, planera, kratta, så,
det är att varje år rikta viljan framåt. Mot hösten och vilan.
Följaktligen har jag luckrat min jord men inte vänt den.
(Sådant görs på hösten här, inget är så vackert i november
som ett grävt grönsaksland där vintern får ta
vid och frysa sönder de svarta klumparna.)
Potatisen hann vi inte, den väntar i de nötta äggflaken,
imorgon är en ny dag.
Så mycket jag vill, så lite vi hinner, så lyckligt lottad jag är
som ändå har.
Livet går inte att styra. Det sker i sin styrka.
Det sker till trots.
Och strax innan kvällningen igår hördes årets första gök svagt.
Han ropade inte från väster,
han ropade inte från öst.
Han ropade inte från norr.
Men han är ropade. Jag visste först inte om jag ville lyssna.


Utanför mitt fönster hör jag bäcken porla.

4 kommentarer:

  1. Jag har längtat efter din trädgård.
    Tack!

    SvaraRadera
  2. Du skriver så fint rent & klart.

    SvaraRadera
  3. Du är också en livlina.

    Och jag torkar en tår för att du skriver så förbannat fint. Och för att jag känner igen mig.
    Rädslan för att gökfan ska låta från fel håll.

    Sen förstår jag inte varför jag svär så hemskt i dag. Jag gör det ju inte på riktigt. I alla fall inte ofta.
    Men nånstans måste Ord ut.

    Varm varm kram och skriv när du vill och känner för det.
    Det är din blogg.
    Dina ord.

    Jag en åskadare. En smygare. Och en som älskar ditt sätt att uttrycka dig.
    Och det är från ♥ menat.
    Så det så.

    (men ååååh vad jag skulle bli glad om du tar bort inställningarna så jag slipper skriva alla konstiga bokstäver vid kommenteringar.
    "Bevisa att du inte är en robot":-D

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.