fredag, maj 25, 2012

Tvekan. Jag rycks med för lätt.
Alla vill vara någon, jag ser ju det.

Och jag smakar försiktigt på tilliten,
vänder, vrider och begrundar.
Alla vill vi älskas mest.

Men man får inte leka med ord. Inte vara för frikostig.
Speciellt inte med de skrivna, de som finns all tid.
Urholkade,
som ur sten uthuggna fågelbad tömda på livgivande vatten,
så ser de ut i dagsljus.

Lika lite får man leka med sköra sinnen och med
kärlekar som föddes för att vara eviga.
Nej, sådant heligt får man inte leka med.
Och man kan inte räcka till för alla.

Jag går in igen.

3 kommentarer:

  1. Det är märkligt hur ofta dina ord täcker mycket som finns i det liv jag tänker mig är mitt.
    Förunderligt.

    SvaraRadera
  2. Alla vill va någon. Så sant.

    SvaraRadera
  3. Så vackert. "Alla vill vi älskas mest", även om man inte säger det högt så är det det man vill.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.