måndag, maj 21, 2012

Vissa dagar etsar sig fast i minnet,
inte för att världen förändrades utan
kanske tack vare att den inte gjorde det.

När jag vaknar är det sommar. Värmen, ljuset, mjukheten,
alla är de fullständigt naturliga bitar av självklarheten.
Jag är knappt vaken när jag kör de 5 minuterna till gårdsbageriet,
fast jo jag blev väckt av en nybryggd kopp kaffe - det finns en
ömhet i livet trots allt. På väg hem är jag nära att
köra ut framför en bilist. Lycka är svårköpt,
jag blir livrädd, inte för vad som kunde ha hänt mig,
utan inför det faktum att händer det mig kan det hända andra.
Och jag måste bita mig i läppen för att inte gråta
och jag undrar så varför jag måste ta ut olyckor i förväg.
Och sedan är det fint igen och det är söndag och jag har städat i tre dagar
för när man är som vi och aldrig flyttar då får man panik ibland och
måste städa och röja och kasta. Och mest får jag panik för att vi förbrukar
och för att vi inte kan återbruka allt. Så jag sparar och sparar och sparar och
samtidigt är jag estet och kan inte leva i det som inte är levande. Där växer ångesten,
men i växthuset är jorden till hälften egen kompost och tomatplantorna höga och kraftiga.
Detta lilla frö jag sådde.

Jo, egentligen är det trädgårdsdag idag. Och jag hinner ta på mig sandalerna
innan telefonen ringer men sedan, några timmar framåt gör jag ingenting,
påmind om det självklara.
Liv är liv, liv är förunderligt och skört och kan inte tas för givet.
Sedan är allt lugnt igen, vår väntan på det som ska komma
får förbli andäktig väntan ännu ett tag.
Och nu i den mörka natten chattar jag med sonen.
Vår lilla stora värld.

Kuggar. Vi är alla små kuggar.

5 kommentarer:

  1. En så vacker morgon, fruktan för det som ligger framför och samtidigt trygghet i tomatplantorna.
    Åh!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Det är vi.

    Hej du! Gör ett besök hos dig och ser mig omkring. Hittade bl a annat de här orden: "Jag vet att en del därute, läsare eller kanske fd läsare,tycker att jag är trist, inte bjuder på varken glädjepepp
    eller skratt."

    Det där har jag tänkt på ibland, och det är väl underligt att man kan känna som en förväntan på sig och sin egen oas som bloggen utgör. Men jag har slutat tänka på det numera. Min blogg finns inte för att behaga, men jag blir så klart glad om någon gillar den.

    SvaraRadera
  3. Och Livet är en Gåva.
    Att få vara i en liten bit av Ditt likaså.
    Att få ha Dig i Mitt är det definitivt.
    Kärlek & Kramar

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.