fredag, juni 29, 2012


Dag efter dag efter dag efter dag, långsamheten på en kanalbåt.
Fågelsymfonier, nyponrosor, vattenliljor och svanar som tigger bröd.
Jag sitter längs fram i fören med en kaffemugg i handen,
bok på bänken och filt över fötterna.
Enda uppgiften är att i de skarpaste svängarna luta mig framåt så långt
det går för att sedan, efter att ha spanat runt kröken,
resa mig och göra tummen upp om ingen mötande båt är i sikte.
Och jo, när vi passerar slussarna (de är få, vi har valt vår rutt
med omsorg den här gången) måste jag veva.
Och dra. Eller putta. Det går fint, jag kan det där nu, har gjort det förr,
bara en gång blir jag förvirrad och glömmer stänga när vi lämnar.

Det händer att jag går in och gör nytt kaffe eller en kort stund går bak och
håller i styrstången, men det sistnämnda gör jag mest för att inte
behöva tänka att jag inte kan. Man kan allt man vill, så säger alla idag.
Jag håller inte med, men vem vill lyssna på mitt försök till förklaring?
En förmiddag stannar vi till vid en "farm-shop" och köper färsk mjölk,
korvar och hemgjord sylt, en annan dag står det en korg med ägg på en stol
precis vid vattnet, vi stoppar pengar i en burk och puttrar vidare.
Ibland lägger vi till vid en pub.
Sover gör vi helst vid öppna fält där man ser fåren beta.

Ännu en av dessa verkligheter vi lånar om och om igen
och sedan är jag hemma i min igen.
Sniglarna har ätit upp två rader bönor, pionerna har nästan blommat ut.

5 kommentarer:

  1. "Ännu en av dessa verkligheter" så vackert!

    SvaraRadera
  2. Tack för detta vackra. Jag gissade att du var på drift någonstans så.
    En gång planerade vi en sån tur tillsammans med en annan familj, men till nästa sommar hade man höjt priset till drygt det dubbla, så vi gav upp då. Tyvärr.

    SvaraRadera
  3. <3 taCK sjÄLV FÖR ord LOVE

    SvaraRadera
  4. Det enda som slår upplevelsen av långsamheten på en kanalbåt är ditt sätt att skriva om den.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.